Jag brinner för det här pärmanent. Så skulle det låta om Liberalernas partiledare tolkade Petters hit Vinden har vänt. Det är nämligen svårt att hitta någon större entusiast för vad ordboken beskriver som "behållare för att förvara och sortera papper". Nu är det i och för sig sällan Johan Pehrson syns och hörs i media på temat. Inte blev det mer strålkastarljus efter rockaden mellan honom och Mats Persson heller, trots stora förhoppningar.
Planen var att som utbildningsminister komma ut ännu mer som älskare av pärmar. Men det verkar inte bättre än att pärmafrost råder på utbildningsdepartementet. Temperaturen går inte längre över nollstrecket i en iskall liberal miljö där det enda man vill är att kliva tillbaka till innan 1950. En tidsresa inget annat parti vurmar för. Det är med stor sannolikhet ännu en börda för falangen socialliberaler att bära. Som om det inte vore nog att vara i strikt koppel till ett parti med nazistiska rötter. Vad hände med bilden av ett piggt parti som bröt ny mark för HBTQ-personer och med frihetsreformen LSS? Tidigare framgångar i svensk politisk historia som numera förmodligen ligger tryggt förvarade i papper i pärmar i ett dammigt arkiv någonstans.
Liberalerna pekar gärna på forskning som visar att elevers läsförmåga har minskat. Det är förstås bekymmersamt, men att lägga skulden på skärmar är lika världsfrånvänt som videovåldsdebatten var på 1980-talet. För alla födda efter år 2000 finns inget som heter uppkopplad eller away from keyboard. Nätet är en del av livet precis som pappersböcker var för bokmalar förr. Inte fick en ungdom som jämt läste böcker skäll då. Inga 70-talsföräldrar satte upp regler för begränsad pärmtid. Bokläsare fick göra sitt utan krav på att gå ut och röra på sig. Men idag ska det direkt skammas när barn sitter med mobil eller platta. Även fast barn med skärmens hjälp lär sig läsa, skriva, leka, spela och tala andra språk. Många får vänner och har roligt tillsammans. Mobbade elever får också en enorm möjlighet att hitta nya kontakter på nätet. Den chansen fanns inte förr.
Barnen får sin tillvaro begränsad när vuxna bestämmer över deras mobiler. På ett sätt de aldrig skulle göra för sig själva. PT gjorde i höstas en enkät om vuxnas skärmtid i Piteå. Svaren var slående: En man erkände att han hade jäkligt mycket skärmtid och en kvinna berättade att hon inte vet sin skärmtid men har koll på barnens.
Kloka lärare och föräldrar förstår hur man kan kombinera nätet med andra aktiviteter och pappersböcker. De är inga fiender som ska utplåna varann. Det går utmärkt att leva sida vid sida med internet. Och med böcker för den delen med. Precis som det har fungerat med all teknisk utveckling i historien. Folk var livrädda när bilen kom och även när biografer gjorde entré. Tänk om tåget på filmduken kör över publiken på riktigt? Moralpanik smittar alltid extra mycket vid varje tekniskt kliv mänskligheten tar. Det märkliga är bara att Johan Pehrson inte hänger med. Från skärm till pärm både är dumt och hopplöst förlegat.
AI har varit här länge nu och jobbar på för fullt i hela samhället. Internet är medelålders och fyller snart 42 år. Ändå är Liberalerna fast beslutna om att backa in i framtiden. Och det med en politisk slogan ingen under 25 år förstår. Lämna pärmarna till nostalgikerna i pappersarkiven och släpp skärmen fri.