Dock har jag aldrig tillhört dem som ifrågasatt om 6 miljoner judar mördades, om förintelselägren existerat, som en del sympatisörer till nämnde man kastat in i olika diskussioner. Trots att de precis som jag fått läsa om andra världskriget, vad som hände och Sverige roll.
Sedan jag blev vuxen har jag lärt mig betydligt mer om Sveriges roll, om hur vinnarna skriver historien och hur lätt grymheter sopas under mattan. Jag tyckte jag var ganska väl förberedd inför besöket. Med mig hade han som senare skulle bli min man, då inte mer än en vän och inget jag ens kunde föreställa mig skulle bli något annat. Jag minns att jag tänkte att om det varit 1942 hade han stått där med en rosa triangel på sitt bröst. Märkt som en av dem som sorterats ut som icke önskvärda för att han är homosexuell.
Att passera genom de kända grindarna, se kulhålen i muren där avrättning ägt rum, de trånga cellerna, tvättrummen med budskap om vikten av renlighet men veta att de saknade alla möjligheter till just det. Så avhumaniserat, så uträknat och så grymt. Det var svårt. Ändå var det först vid den gigantiska montern som var flera meter lång, och hög i tak: fyllt av kvinnors långa hår som illamåendet kom. Jag ville kräkas. När nästa monter innehöll oräkneliga små, små barnskor, då brast något och jag grät, grät genom montrarna med resväskor, beslagtagna värdesaker och genom gaskammare med klösmärken på väggarna.
Den natten frös jag, som om jag aldrig kunde få värme, kunde knappt sova – så mycket snurrade inne i huvudet. När jag skulle skriva om min upplevelse var den oerhörda frågan: Hur kunde de? Inte fångvaktarna som utförde dåden. Inte de sjuka män som hade idéerna till denna grymhet. Det var alla andra jag tänkte på.
Hur kunde de inte se vad som var på väg att hända? Vart var proteserna? Hur hade jag själv agerat? Hitler valdes demokratiskt, med hjälp av en höger övertygade att de höll i styråran. Det fanns så klart de som varnade, som höjde sina röster, men det verkar som vi människor bäst ser mönster, i efterhand.
Därför är jag av den bestämda åsikten att ett rejält avstånd måste hållas mot alla krafter som vill sortera in oss som mer eller mindre värda, som talar om att respektera svenska värden – med deras definition, de som vill kontrollera journalister, begränsa public service, de som vill bestämma vilka kulturuttryck som ska få finnas, de som menar att samer inte är svenskar och vill förbjuda Pride.
Jag möter människor som säger: Nu är det viktigt vad Socialdemokraterna gör i opposition. Jag håller förvisso med. Men samtidigt blir jag också arg. När jag gick i högstadiet var Bevara Sverige Svenskt i sin vagga, de har sedan dess ömsat skinn flera gånger, och även om de i dag har kostymer så är det som Åkesson själv uttrycker det: ”Vi kommer varken att lämna eller överge våra rötter”.
Uppriktigt känner jag ibland för att lägga ner detta sisyfosarbete, men då far Gunnar Ekelöfs dikt genom huvudet, hur jag sitter vid årorna och ror, som jag gjort alltsedan mitt uppvaknande om människovärdets okränkbarhet, ibland så innerligt trött och undrar om det finns en styråra? Finns det en hamn? Ändå måste jag fortsätta ro. Tills jag tar plats i ”den förligaste bänken” och någon annan tar över.
Det duger inte att titta på, och i efterhand peka ut mönstret. Om du läser det här, om du väntar på ett tecken, om det är dags för dig att fatta åran: Det här är DET!