Samhället är vi. De flesta av oss är glada över att vi har kommit en bit ifrån antikens första folkstyre – demokrati – där det egentligen bara var män som ägde jord som fick bestämma. Vi provar olika sätt att få fler att känna sig involverade – medborgarsamtal och folkomröstningar för att nämna några – men lyckas vi?
Grupptryck gör oss mindre modiga och att det där allmänna tyckandet, utan eget ansvar, påverkar oss också. Det är viktigt att lyssna på vad människor vill, men det är också klurigt att låta den högröstade tala om vilken väg vi ska gå utan att också tvingas ta ansvar för vad vi då inte kan göra samtidigt. Avarterna ser vi i sociala medier där långa trådar av åsikter slår fast hur saker och ting borde vara, ofta åtföljt av ett visst hån – eller hot – mot den som tycker motsatsen. Fakta är inte så viktigt och de som försöker argumentera på ett sätt som inte passar gaphalsarna brukar tröttna, antingen för att de inte orkar med alla påhopp av typen ”jamen du är ju inte ens härifrån, vad vet du?” eller ”jag har ju läst i tidningen om hur åt helsike det är – fattar du ingenting?” eller för att de snart får försvara sig mot sånt de aldrig sagt. Jag ser det i min hemkommun och jag ser det på andra ställen. Och jag vet vad som kan sättas i rullning.
Förväntningarna på samhället är ofta ologiska. Min spaning – även om jag drar saker till sin spets för tydlighetens skull – säger att när vi ser människor som gör sig själva illa förväntar vi oss att samhället ska kliva in, men när det går bra för mig själv – eller när samhället ställer motkrav – så vill vi motsatsen.
Vi vill att missbrukaren ska tvångsomhändertas men vi vill inte själva vara den som sätts bakom lås och bom utan domstol. Vi vill att samhället har koll så vi inte bygger våra hus med material som vi inte mår bra av men själva ha friheten att röka överallt. Vi förväntar oss att det ska finnas pengar till allt – överallt men vi tycker att skatten är för hög.
Vi tycker att sjukvården ska bota alla sjukdomar, men vi vill inte avstå från en livsstil som gör oss sjuka. Vi vill ha ersättning när vi inte har ett arbete men vi tycker att utbildning är lite fånigt – och definitivt samhällets sak att lösa om det behövs för att vi ska få ett jobb. I slutänden vill vi också ha rätt att ha åsikter om hur misslyckad den offentliga sektorn är och kunna kasta ur oss åsikter om hur det borde vara istället, och hur lätt det är att fixa det – det är ju bara att ...
Borde vi inte kunna förvänta oss mer av varann? Är det uppbyggligt att filtret mellan att få en tanke och att skriva den i sociala media är så litet, och är vi verkligen betjänta av anonyma konton som får den mest oskyldiga diskussion att kantra med hjälp av falska påståenden om hur världen ser ut?
Vad gör vi när demokratin till slut kantrar därför att klokt folk inte orkar längre? När vi börjar peka ut vilka människor som ska ha vilka rättigheter, när vi ställer den ena gruppen mot den andra och när det, som av en händelse, blir den vite medelålders heterosexuelle mannen som vinner och alla andra som förlorar – kvinnor, urbefolkning, naturen, människor med annan färg på skinnet eller annan sexuell läggning, den som är fattig eller sjuklig? Hur stort är då ansvaret hos alla de som skrikit sig hesa så att andra tröttnat? Hur stort är ansvaret på den som tröttnat att istället fortsätta argumentera? Även om vi inte är där än kan ingen av oss säga att vi inte såg det komma.