Bor man på en större ort finns det per definition fler sorters människor och man kan hitta de som är som en själv – bilda en grupp. På en liten ort kan det kännas knepigare att passa in i mallen, hur den än ser ut. Jag kan bli djupt upprörd över att det – alls - finns en trångsynthet på små orter. Jag hör klagomål på att inte kommunen ser till att fler flyttar in, att man inte lockar med än det ena eller det andra, men sällan reflektioner över om det är lätt eller svårt att avvika från normen och vad det har för betydelse i ögonen på den som vill flytta in. Så vem har rätt att bestämma hur en norm ska se ut? I vissa länder ser vi hur man tar bort böcker från biblioteken, sätter upp murar kring sina gränser, låter ultranationalister eller religiösa fanatiker bestämma vilka åsikter människor får lov att ha. Men är vi så mycket bättre själva när inte alla hör på? Kristna ägnar sig åt att tala om att det är fel på muslimer. Heterosexuella menar att den som är homo- eller bisexuell är sjuk (!) eller åtminstone inte får lov att läsa sagor för barn. Grovarbetare hånar akademiker. Ungar som vill plugga vidare på småorter bli förlöjligade av andra ungar. Föräldrar låter sina barn mobba andra barn – utifrån nån sorts, av andra inte uppfylld, norm. Som om var och en av oss sitter på en orubblig sanning om att det är vi själva som är normen och alla andra borde ändra sig?
Jag vill inte bo i ett samhälle med bara stereotyper. Tänk vilka fattiga samtal vi skulle ha om vi alla tänkte lika. Tänk vad vi skulle missa när vi inte får uppleva att människor är olika. Eller om vi drar det ett steg till: tänk om vi alla åt samma sorts mat, läste samma böcker, gillade samma fritidssysselsättningar eller till och med jobbade med samma saker. Jag skulle vilja drista mig till att säga att det här är alla små orters svåraste dilemma. Att ett samhälle blir väl blandat kommer att bero på många saker och motsatsen leder sakta men säkert till en oattraktiv livsmiljö. En del beror på litenheten. En del beror på arbetsmarknaden. En del beror på hur svårt det är att skaffa den utbildning man vill ha – eller om man får lov att utbilda sig till något som man kan jobba med istället för tvärtom. Det är ett moment-22.
När Norrbotten arbetar för att öka attraktiviteten kan det inte bara vara naturupplevelser och arbeten vi lockar med. Pusslet har fler bitar och jag tycker att det faktiskt är ett nationellt dilemma som kräver nationell förändringsvilja. Vill vi att alla ska ha samma chanser att utvecklas till sin fulla potential så behöver vi börja låta alla pusselbitar finnas med i lådan. Det ligger tyvärr inte inom den s.k kommunala kompetensen att lösa allt. Jag är övertygad om att det går – om vi slutar att benämna en del kommuner som eviga utflyttningsbygder eller fördela medel i högre utsträckning dit där det bor mer folk – som tex Trafikverket gör därför att man utgår från s k samhällsnytta och inte från behov. Vem som bestämmer vad samhällsnytta är? Den kalkylen skulle jag gärna vilja se! Utgår man ifrån att mycket ska ha mer så blir det inte mycket till samhällsförändring.
Att skapa förändring kräver kunskap om vad som är snett och en uppfattning om hur man vill ställa saker till rätta. Ensam kan man inte göra nånting, men går man ihop och kommer överens kan man skapa förändring. Sånt gör partier i Sverige, om de bara inte bygger sin politik på att allt och alla ska vara lika och att det var bättre förr.