Någon gång i våras, när det började stå klart för oss att den sjukdom som dittills mest hade existerat i nyhetsrapporteringen från andra länder och delar av världen fanns inte bara i Europa, utan också bland oss i Sverige, fick jag frågan av en vän om jag var rädd.
Jag svarade att jag inte var särskilt rädd för sjukdomen – då var den fortfarande abstrakt och avlägsen – i sig, men att jag var desto mer rädd för hur vi skulle klara av att hantera den och alla de åtgärder som kommer att krävas för att stoppa den.
Det är en sak att drabbas av en pandemi – på den punkten kan vi bara göra vad vi bedömer vara klokt, och ta vårt ansvar så gott vi kan. Det som däremot är svårt att överblicka och hantera är vilka konsekvenser det får på vårt samhälle och vårt kollektiva känsloliv.
Enkelt uttryckt: När människor är rädda, när de inte har någonting att göra eftersom allt de tycker om har behövt stänga ner och när de dessutom förlorar sina jobb och för varje dag som går står inför en allt osäkrare framtid finns risken att de tappar tålamodet, och agerar på ett sätt som är farligare än pandemin själv. Det är i kristider som samhällen är sårbara, och ärligt talat var jag inte säker på att vi var redo att möta en kris av den här omfattningen.
Det var min egen, privata alarmism, och när det nu är tid för mig att göra bokslut för den här sommarens arbete som ledarskribent är jag glad att kunna säga att min oro inte besannades; de scenarion som jag såg framför mig har helt enkelt inte slagit in.
Visst har pandemin lett till en polarisering både utomlands och i Sverige – men det har på det stora hela varit en debatt som har förts i ett rimligt tonläge och i huvudsak varit saklig. På det sättet har vårt samhälle bestått provet, och inte tappat fattningen.Till en del har vi Folkhälsomyndigheten att tacka för det. Jag kan inte nog understryka hur imponerad jag är över hur sakligt, professionellt och balanserat dess företrädare har uppträtt ända från pandemins början.
Det betyder inte att alla beslut de har fattat visat sig vara rätt, och det betyder inte att man inte kan eller ska kritisera dem. Men den väg de har valt att bemöta den här pandemin har hela tiden handlat om en rak och saklig kommunikation kring risker och smittskyddsarbete, på ett agerande baserat på kunskap och på en strategi som ska visa sig vara hållbar i det långa loppet.
Det har inte handlat om att hitta ett plåster som ska lindra den akuta smärtan eller oron inför det som händer just nu – utan om att acceptera att det nya coronaviruset kommer att vara med oss under en längre tid, och att vi vare sig vi vill eller inte kommer att behöva lära oss att leva med det.
Jag har under sommaren passat på att läsa om Thomas Manns roman Bergtagen från år 1924 – det är på många sätt en roman som handlar om att lära sig att leva med vetskapen om döden. I den finns en enda kursiverad mening, som formulerar den insikt som huvudpersonen Hans Castorp slutligen når fram till: ”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte låta döden få makt över hennes tankar.”
Varje gång jag läst den tidigare, har jag tyckt att det är en rätt torftig och banal mittpunkt i en diskussionsroman som spänner över ett par hundra sidor. Men den här gången lät den annorlunda när jag läste den högt – det är nämligen på sätt och vis är det just den insikten vi alla har behövt arbeta med under det senaste halvåret. Tillsammans, och var och en för sig.