När jag skrev min ledare kring OECD:s rapport över den svenska skolan till onsdagens tidning så kom jag plötsligt att fundera över mitt eget nuvarande förhållningssätt till den svenska skolan. Ni som följer mina ledare har säkert märkt att jag brinner för den svenska skolan och för elevernas rätt till en utbildning av högsta klass. Ni har också märkt att jag håller skolans betydelse för samhällsutvecklingen mycket högt och att jag anser att skolan har en mycket viktig funktion som klassutjämnare i det svenska samhället.
Mitt engagemang i skolfrågor hänger i hög grad ihop med min tidigare yrkesbakgrund som lärare, rektor och skolchef i Arjeplogs kommun. Innan jag fick jobbet som politisk chefredaktör här på Piteå-Tidningen så fanns hela min historia som yrkesverksam innanför skolans väggar. Det är där min grundläggande yrkesidentitet formats
Om jag nu ska komma tillbaka till mina funderingar kring mitt förhållningssätt till skolan som arbetsplats så var det nämligen så att jag började fundera över mitt eget val att välja bort skolan som yrkesarena. För det har jag verkligen gjort. Jag har inte ansökt om lärarlegitimation, och kommer nog inte heller att göra det. För att välja att återvända till skolans värld känns inte som ett alternativ för mig. Detta har inget att göra med att jag inte kittlas av att få vara en del av elevernas lärandeprocess och deras utvecklingsprocess. Det kan jag verkligen komma på mig själv med att sakna när jag besöker mina syskonbarn i skolan. Att få se hur eleverna gör kunskaper till sina egna och hur deras upplevelser och funderingar kring världen runtomkring dem vidgas är en ynnest utan dess like. Då känner man hur viktigt ens bidrag till deras utveckling som människor är.
Nej, att vägen tillbaka till skolan som arbetsplats är stängd för mig handlar om hur lärarnas och rektorernas arbetssituation och villkor har kommit att förändras över tid. Allt mindre av arbetstiden har kommit att handla om det som en gång i tiden fick mig att se att läraryrket var värt att satsa på. Framförallt handlar det om att allt mer av lärarnas tid går åt till annat än själva arbetet tillsammans med eleverna. Mängden ”byråkratiska sidosysslor”, eller vad man ska kalla det, har kommit att ta över. Detta gör att tiden till pedagogiskt utvecklingsarbete krymper i en rasande takt.
En annan sak som blev tydligt redan under min tid i skolans värld var hur skolan påverkades av förändringar i samhället runtomkring. Samhällsproblem som smittade av sig in i skolans värld och som gjorde att verkligheten innanför skolans väggar förändrades. Ett exempel är den ökande andelen sociala problem i samhället, med trasiga föräldrar och en allt mer utbredd normlöshet. Detta gjorde att lärarna fick fungera allt mer som kuratorer. En annan förändring som jag upplevde som mycket påtaglig var övergången från fokus på skyldigheter och ansvarstagande till rättighetsfokusering och självcentrerat ansvarsutkrävande. Det blev allt vanligare att man vid problem från föräldrahåll bemöttes av frågor kring vilka fel man själv som lärare gjort när problem uppstått, varför man som lärare inte lyckats få deras barn att lärare sig tillräckligt mycket. Situationer där den självklara reaktionen tidigare varit att man som förälder skulle se till att vara delaktiga i att problemen löstes. Nu inte sagt att man som lärare aldrig ska ifrågasättas. Men lärarens auktoritet ersattes av en föräldraauktoritet som inte alltid var sund. Det var i alla fall min upplevelse.
En allt tyngre arbetsbörda, allt högre grad av ifrågasättande av lärarens professionalitet och en allt mer splittrad arbetssituation i kombination med dålig löneutveckling gör att läraryrkets attraktivitet minskar. Så var det för mig, och så är det nog för många andra också. Ska man lyckas rekrytera alla de lärare som kommer att behövas i framtiden så måste stora förändringar ske – såväl innanför som utanför skolans väggar. Annars gör nog fler som jag och stänger dörren till en framtid i skolans värld.