I förra veckan hamnade jag i en diskussion om föräldraansvar. Frågan handlade från början om hur det ska gå för barn som sitter klistrade vid en skärm alldeles för mycket av sin vakna tid och om det finns en risk att de barnen helt enkelt, i ren frustration av för mycket energi som inte får utlopp i kroppen, blir utåtagerande i skolan.
Vi diskuterade vad skolan gör med barn som har så mycket spring i benen att de inte kan sitta stilla och om det egentligen är skolans uppgift att se till att barnen får röra sig. Är det ens skolans sak att försöka få barnen att använda ett någorlunda vårdat språk? Var går gränsen för när man som förälder kan lämna över sitt ansvar för barnens uppfostran och välmående till någon annan?
Jag tror att de flesta av oss hamnar här emellanåt. Vi har sett ett barn som beter sig synbart illa med en eller flera föräldrar i släptåg som inte förmår reagera konstruktivt. Och så gnisslar vi tänder och det kliar i fingrarna att ryta till. Jag gör inga anspråk på att vara medicinskt eller pedagogiskt utbildad, det är viktigt att säga, och jag vet att det vi ser i kassakön på Konsum kan vara ett barn som har det jobbigt och som både får och tar emot hjälp. Den här krönikan handlar inte om dem.
Samma vecka läser jag om skidspåren på Grisberget. Om att det får vara slut med gångtrafikanter i skidspåren. I kommentarerna hamnar jag bland de som minsann tänker fortsätta att gå där och som spekulerar i vem som ska kolla det? Och jag tänker att även här handlar det väl om att ta ett ansvar för helheten. Skidåkare kan ju knappast åka på gator och vägar, men vi som promenerar och springer kan det och vem ska ta sig rätten att förstöra för vem? Oavsett vem som kollar.
Sedan tänker jag på hur det har varit när jag själv har bott i en stad. Hur enkelt det är att tro att någon annan ska servera lösningarna då. Bredbandet kommer via vägguttaget. Vatten rinner i kranen. Bussen är nära och för det mesta klarar man sig utan bil. Affären har ett stort sortiment.
Precis tvärtom är det att bo i en liten kommun med många kvadratkilometer, om man inte bor precis i centrum. Och så kommer det att fortsätta vara, för jag tror inte att samhället kommer att kunna jämna ut skillnaderna under överskådlig tid. Det där funkade i mitten på förra seklet, när elledningarna drogs och alla hade rätt till el och telefon, men sen släpptes marknadsdraken lös och det bandet är svårt att backa.
Även i min kommun ser vi slitningar mellan centrum och periferi. Den ideella föreningen i Laisvall tar ett mycket större ansvar för skidspåret än vad folk i centralorten behöver göra, och sanningen är ju att utan det engagemanget så fanns det helt enkelt inte skidspår överallt. Pengarna räcker inte till att driva det som omges av få människor. Samhället klarar inte allt.
Men det innebär helt enkelt att det egna ansvaret blir större. Och det kanske inte är så dumt. Om skolan inte ska uppfostra barnen och skidspåret faktiskt skadas av de som envisas med att gå där, vem ska vi då ropa på? Samhället blir sämre om föräldrarna abdikerar eller om ansvaret för det gemensamma ska styras av vilka straff man kan få om man gör tvärtom.