1950 hade de fyra norrlänen samma antal människor som idag. Sakta har folk flyttat på sig med resultatet att åtta kommuner har ökat och resten minskat. Om man tittar efter så ser man att det är Umeå som har ökat mest.
1965 fick Umeå ett universitet och vi vet att utbildningsnivåer, tillväxt, folkhälsa och arbetsmarknad hör ihop. De arjeplogare som ville, och vågade, utbilda sig eftergymnasialt fick flytta till ett campus och blev i de flesta fall kvar. Man är nämligen som mest flyttbenägen fram tills familjebildning och inte alls i samma utsträckning senare. (Och nej, flyttvågen handlade inte bara om studier, det fanns andra skäl till den också, och den här krönikan handlar inte heller om att det ena är bättre än det andra, bara om att bägge har betydelse).
Förra året krympte 193 av 290 kommuner och ibland undrar jag om det inte ändå är bra, för oss, att fler än Arjeplog krymper. När man sakta krymper så tappar man till slut verktygen för att kunna vända trenden och i den lokala debatten orkar man sällan se att frågan är större än den egna kommunen.
I modern tid har Arjeplog varit en råvarukälla och senare en industrikommun, en underleverantör. Men när industrin rationaliseras syns det på vår befolkningskurva. Tro mig när jag säger att det har kämpats emot. Men vi har inte haft förmågan att skapa tillväxt genom politiska beslut. Tillväxt bygger på hur man förvaltar efterfrågan men också på beslut på högre nivå.
Grejen är att runt universitet och högskolor finns de flesta akademiska jobben, de som man utbildade sig för. Där det finns mycket folk finns också fler industrier. Dessutom är det så att ju högre utbildningsnivå en kommun har desto mindre kostar folkhälsan och där behöver skolan också mindre resurser. Men där utbildning inte funnits, där har Sverige krympt.
Umeå står för norra Sveriges största befolkningsökning och har sen universitetet öppnade ökat med +230 procent. Luleå som fick teknisk högskola 1975 har sen dess ökat sitt invånarantal med +150 procent. Mellan 1965 och 2020 minskade Arjeplogs befolkning med -46 procent.
Vi är stolta över det vi har, men vår befolkning och antalet jobb har minskat. Färre har utbildat sig i vårt område, säkert därför att tillgången till arbeten där man har nytta av sin universitetsutbildning varit låg.
Vi vet också att en elev med höga betyg som kommer från en familj utan akademiska traditioner läser vidare i lägre utsträckning än en elev med lägre betyg men med akademiskt utbildade föräldrar – och de bor oftare där universitet finns. Moment 22 alltså. När kommunerna i vårt område har försökt beveka universitet att ge utbildningar till yrken som vi själva haft svårt att rekrytera till har vi många gånger hänvisats till att köpa dessa som ”uppdrags-utbildningar”, det vill säga våra kommuner har – för att invånarna skulle kunna utbilda sig till våra bristyrken – själv fått betala för det som kommuner nära universitet och högskola fått gratis.
Utbildad arbetskraft är idag en konkurrensfråga överallt och det finns platser i landet där man i samverkan med olika universitet har kunnat ge utbildningar med sökkoder som innebär studier på plats, anpassade till de lokala behoven. Det har ökat inflyttningen, gett etableringar (utbildad personal är en etableringsfaktor) samtidigt som större andel av de antagna studenterna tagit examen än man vanligen ser – men med kommunal finansiering av samtliga kringkostnader. Det kostar att skapa tillväxt, vilka tror att arjeplogarna själva har råd med det?