Vår nuvarande statsminister Ulf Kristersson höll ett uppmärksammat tal vid Folk och Försvar i år. Han sade i talet att ett svenskt medborgarskap ”ytterst handlar om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.”
Jag håller med om att försvarsvilja och medborgarnas villighet och förmåga att sluta upp till rikets försvar är viktigt. Men med en klok förvars- och utrikespolitik är det förhoppningsvis det sista vi behöver ta till.
Det Ukrainas väpnade styrkor har gjort är något som för två år sedan ansågs omöjligt. Många bedömare och experter trodde inte att Ukraina skulle kunna stå emot det som då betraktades som en av världens största och bästa krigsmakter.
Två år senare har Ryssland, som räknade med att Ukraina skulle falla på 72 timmar, förlorat mer än 340 000 man, 5 600 stridsvagnar och 10 000 andra stridsfordon. Ändå fortsätter de att pressa det ukrainska försvaret.
Ett försvar som nu dessutom inte bara får kämpa med de ryska styrkorna utan också mot ammunitionsbrist och krigströtthet.
Många av de ukrainska soldaterna har varit i strid oavbrutet sedan den storskaliga ryska invasionen för två år sedan, en del ända sedan 2014. Kriget har också ändrat karaktär sedan dess, från en mer mobil krigföring till att nu vara statisk och mer lik det skyttegravskrig som präglade första världskriget.
Styrkeförhållandena är fortfarande överväldigande numerärt till rysk fördel. Den ryska arméns fullständiga avsaknad av respekt för människovärde leder till enorma förluster men pressar långsamt tillbaka de ukrainska trupperna.
Det är detta och deras övertag i artilleri och ammunition som riskerar ett ukrainskt nederlag. Ryskt artilleri beräknas skjuta 10 000 granater per dag mot Ukrainas 2 000. Om Ryssland tillåts nöta ned det ukrainska försvaret på detta sätt kommer ett genombrott förr eller senare.
Vinner Ryssland kriget stärks Putins grepp över landet och hans position kommer att förbli ohotad. Det stärker också den ryska regimen i dess vanföreställning om att det är möjligt att återta Sovjetunionens tidigare intressesfär, om så tvunget med vapen i hand. En intressesfär som bland annat innefattar vårt grannland Finland och Baltikum.
Förutom materiellt, ekonomiskt och militärt stöd måste också Europa se till att stänga dörren för rysk påverkan. Vi har under många år sett hur de köpt extremhögern i Europa och använt den för att försvaga EU:s politik och västs sammanhållning. Detta påvisades så sent som för bara en månad sen, att Ryssland har kontaktat och betalat högerextrema ledamöter i Europaparlamentet för att sprida rysk propaganda.
Vi måste slutligen tillse att Ukraina får långdistansvapen så att landet kan slå mot mål i Ryssland, främst att de kan fortsätta angripa den ryska olje- och gasproduktionen.
Rysslands ekonomi är helt baserad på exporten av naturresurser, främst olja och gas. Kan Ukraina allvarligt störa den så kommer Putins möjligheter att producera krigsmaterial och att finansiera sin krigsmaskin avsevärt försvåras.
Om vi inte vill ha den ryska krigsmakten på vår tröskel så har vi inte råd att låta Ukraina förlora kriget. Vi, Europa och USA, måste stötta den ukrainska försvarsförmågan till varje pris. Det finns inte någon medelväg längre, det är allt eller inget, stödet måste ges i största möjliga omfattning, gälla samtliga vapensystem och kanske även instruktörer på plats.