Vi vet mycket om vad som får oss att må bättre och klara av att leva länge utan att behöva hjälp eller gå sönder. Samtidigt är hjärnan konstruerad så att vi gärna prioriterar kortsiktiga belöningar före långsiktig klokskap. Det kräver ett aktivt arbete av oss för att hela tiden motarbeta vår egen hjärnas signaler här och nu till förmån för vad som belönar oss på sikt. Vårt medvetande är påverkat av i vilken miljö vi vuxit upp och vi vill gärna omge oss med människor som är likadana som vi själva och ger oss en känsla av trygghet. Kanske var det en gång viktigare att hålla ihop gruppen än att slåss om olika uppfattningar, även om vi idag växer av att begrunda olika synvinklar.
Det är inte raketforskning att vi mår bra av att röra oss och äta bra. Ortopeden pekar på hur styrketräning tar oss in i ålderdomen på ett friskare sätt – och ändå är inte gymmen fyllda av människor som lägger tid på just det, för det där med benskörheten och muskler som inte längre bär oss, det är ju i framtiden, och just nu vill vi hellre göra annat, eller lata oss. Att ge kroppen bra bränsle byggt på bra råvaror som vi lagar till från grunden, det byter vi gärna mot socker och andra snabba kolhydrater – inte för att vi i grunden är korkade utan därför att det är så belöningssystemen ser ut i hjärnan. Snabb höjning av blodsocker när färgerna börjar försvinna från näthinnan prioriteras före långkok. Ibland väljer vi fel också av ekonomiska skäl. Ultraprocessad mat är ett sätt både att förändra en råvara till att bli och smaka som en annan men också ett sätt att ta tillvara sämre råvaror, sånt som vi gammalt tillbaka gav till hunden eller grisen, och det är klart att såna råvaror är billigare.
De flesta vet också att samhällen inte mår bra av att vara så enhetliga. Att utvisa vissa människor, bannlysa viss kultur, prata illa om vissa folkgrupper eller öka konfliktnivån på ett sätt som ställer den ena mot den andra i stället för att försöka leva sida vid sida med hänsyn mot varann – det är inte utvecklande och skapar inte långsiktig tillväxt. Tillväxt skapas, om vi ser tillbaka på det senaste seklet, också främst runt lärosätena. Den spännande sammansättningen av människor attraherar och volymen av folk har i sig själv en lockelse (även om jag själv inte alltid begriper varför man ska vara så många på samma plats). Idag ser vi också hur investmentbolag ratar bolag med för enhetliga styrelser – kan man inte prestera en styrelsesammansättning med mer än medelålders, vita män så blir det helt enkelt inga nya pengar - därför att såna bolag, rent statistiskt, halkar efter i lönsamhet.
Politiken idag tycks drivas av våra egna belöningssystem, eller är det belöningssystemen som styr politiken? Den som lovar kortsiktiga vinster får mer röster än den som stadigt pekar mot horisonten och säger att så här behöver människorna göra för att vi ska överleva/inte förstöra jorden/bygga samhällen (välj själv). Och samtidigt litar vi på att marknaden ska lösa det mesta? Så vad vill vi egentligen? Få hjälp att styra oss själva och våra samhällen klokt och långsiktigt eller lita på att vi själva har all klokskap och i slutänden vara de som varken kan sköta oss själva eller har en miljö som går att leva i? Låta politiken utforma styrsystem som leder oss rätt eller lite på att alla kan själv? Jag tror vi önskar det ena men att vi i slutänden sitter med konsekvenserna av det andra och undrar varför det kostar så mycket att ta hand om följderna.