Det är förstås upp till partikongressen, och innan dess valberedningen som ska utse ett förslag, att bestämma vem det blir. Men eftersom detta är en S-oberoende ledarsida finns ingen anledning att inte spekulera och önska även från mitt håll, trots att jag inte kommer att närvara på kongressen och i synnerhet inte som ombud.
Magdalena Andersson vore utan tvekan en bra statsminister och partiledare. Ett tal jag minns från partikongressen 2015, då jag faktiskt var ombud och representerade partidistriktet i Jämtlands län, var just Magdalena Anderssons. Hon talade med sådan glöd och ideologisk övertygelse jag aldrig tidigare hört varken partiledare eller andra framföra.
Det är det som är knepigt med Andersson. Kritiken mot henne har ofta varit att hon, i egenskap av finansminister, fokuserar för mycket på siffror och budget. Att hon för sällan är den ideologiska agitatorn folk förväntar sig från en S-ledare och där Olof Palme ofta romantiseras som någon ingen anses kunna leva upp till. Men jag minns hur jag då tänkte att Andersson i mina ögon bräckte Palme.
Att Andersson, i egenskap av finansminister, ofta får sitta i tv och tala om siffror i en budget är ju egentligen ganska logiskt? Att däremot hävda att det är det enda hon kan är förminskande. Det enda det egentligen betyder är att hon är så bra på att vara finansminister att folk tror att det är det enda uppdrag hon är ämnad för. Ingen skulle någonsin säga så om en man. För männen i partiet, som visat sig duktiga på de poster de sitter på, har deras bedrifter alltid bara setts som en fördel och ett skäl till att låta dem ta nya, större uppdrag.
Detta är av stor vikt. När Löfvens besked kom skrev jag en krönika där jag drev tesen att nästa partiordförande bör vara en kvinna. Att nästa partiordförande bör vara en kvinna innebär inte att en kvinna måste väljas även om det finns män som är mer kompetenta. Det beror tvärtom på att kvinnors kompetens sällan värdesätts på det sätt mäns gör, vilket gör att kvinnor tidigt blir bortsorterade i processen.
Socialdemokraterna är ett feministiskt parti som, oavsett partiledarens kön, driver en feministisk politik. Ändå har partiet bara haft en enda kvinna som partiledare de senaste hundra åren, och Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister. Förklaringen till detta handlar inte om att se bortom kön och enbart värdesätta kompetens. Så ojämställt faller inte lotten i sådana fall.
Vidare kan jag därför tänka mig, om jag nu får önska fritt vilket jag får, nuvarande arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som Löfvens efterträdare. Nordmark klev in i regeringen 2019 och lämnade då sitt uppdrag som ordförande för TCO (tjänstemännens fackorganisation).
Utöver att Nordmark är norrbottning (vilket förstås inte är en nackdel i mina ögon) och att hon hittills varit en kraftfull arbetsmarknadsminister i en tid av pandemi och kris även på arbetsmarknaden, tror jag att hennes erfarenheter från den fackliga världen kan komma väl till pass som statsminister i en regering som bygger på kompromissvilja och förhandling mellan flera olika partier. Löfvens förmåga att förhandla har trots allt beskrivits som en av hans främsta egenskaper.
Det finns förstås fler namn bland alla de socialdemokrater där ute som kan tänkas poppa upp i diskussionen. Men mina ”topp två” just nu, Andersson och Nordmark, förtjänar att lyftas för den ojämförliga kompetens de besitter. Inte för att (eller trots att) de är kvinnor.