När jag ser mig omkring ser jag människor som anser att de bara har rättigheter och som är missnöjda om de inte omedelbart får som de vill, eller om någon som de inte tycker om får ta del av det vi har tillsammans. En del tycker att skolan ska fostra deras barn, eftersom de inte vill vara ”elaka” och sätta gränser själv. Andra menar att akuten på ett sjukhus är ett ställe dit man går för att man slagit sig i tummen och då ska de komma först i kön. Gudarna ska veta att jag inte tycker att allt som levereras är jättebra, men kanske har problemet en gemensam grund. Om de människor vi anställer i offentlig sektor har fått lära sig att odla sitt ego så är det väl inte konstigt om man har svårt att sätta någon annan först?
Emellanåt tänker jag att det är när vi har det för bra som vi odlar egon. Vi kanske blir klokare när vi fått kämpa lite? Jag är född i mitten på 60-talet och i en tid då Sverige varje år gick framåt. Vi byggde och vi växte och det fanns bara en väg och den gick uppåt. Mina föräldrar hade sett kriget i vitögat och lärt sig vad knappa resurser betyder. Min farmor var en mästare på att hushålla med den lilla pension hon hade. Hon ägde ett fåtal klädesplagg och allt i hennes hem användes till den dag det ramlade isär, men jag kan faktiskt inte påminna mig att hon nån gång ömkade sig över det. Jag växte upp i ett samhälle som ville försöka jämna ut förutsättningarna. Ett samhälle med idéer om hur människor, oavsett samhällsklass, skulle både bidra och få. I skolan och i militärtjänsten skulle det inte spela nån roll vem man var och vi byggde ut systemet med studiestöd och barnbidrag och föräldrapenning för att göra skillnad. Jag tänker att den som varit med om förändringarna också har vett att uppskatta resultatet.
Att skapa mer valfrihet i systemet har vi bråkat mycket om. Det äger väl sin rimlighet att ingen skulle bestämma att jag bara fick ha ett telefonuttag men när jag i slutet av förra året skulle skaffa nytt elavtal la jag bergis ner en hel arbetsdag innan det var ordentligt gjort. För att inte tala om hur lurad man kan känna sig när man försökt undersöka vilket mobilavtal som ger bäst valuta för pengarna. Min skolgång var likformig och fyrkantig. Systemet med normalfördelning av betyg som sa att det bara borde finnas typ en eller två i varje klass som fick högsta betyg brukade lärarna – de sa de själva – hantera så klokt som de kunde genom att tänka att det där skulle jämna ut sig mellan åren. Men i övrigt – vi valde mellan allmän och särskild matte och engelska och sen valde vi gymnasium och då tog man det som låg närmast. Idag ser det annorlunda ut. Den fria marknaden har gett oss många elleverantörer fast all el går i samma ledningar. När doktorn skrivit ut medicin kan vi tvingas gå från apotek till apotek innan vi hittar ett som har den medicin vi behöver i lager – eller vänta en vecka – som vi ibland får göra i glesbygden. Bra betyg är en konkurrensfaktor mellan skolorna och på radio hör jag rektorn för den privata, och lite exklusivare handelshögskolan förklara att jo, betygen är ju en sak – men de visar ju numera inte alltid vad ungdomarna kan, så de behöver kompletteras med bra resultat i högskoleprovet. Reformerna borde lett oss till en bättre plats, men varför ser vi då människor hävda att de – och inga andra – ska få skörda frukterna av det som vi tillsammans jobbat ihop? Vad är det som skapar egoismen och den självvalda fientligheten mot din nästa?