Att besluta sig för att säga upp sig från sitt jobb är lite grann som att besluta sig för att göra slut med en partner. Först slår tanken en men man skakar bort den. ”Jag har det ju så himla bra där jag är just nu”, tänker man. Men samtidigt gnager det där i en som vill något annat också. Ett uppbrott behöver ju faktiskt inte betyda att något egentligen varit dåligt.
När man väl bestämt sig, då vill man dock bara packa väskorna och dra. Hoppa på det nya äventyret och känna pepp inför det. Det är först denna vecka, då min tid på PT på riktigt lider mot sitt slut, som jag börjat känna den där nostalgiska känslan av sorg och vemod. Så konstigt det är att jag inte kommer att vara politisk redaktör för denna excellenta lokaltidning längre! Att sidan som varit min kommer att bli någon annans, och att jag aldrig mer kommer att skriva på samma sätt.
Detta har också fått mig att reflektera en del kring jobbet som ledarskribent i sig. Närmast varje tidning har en politiskt färgad ledarsida. Opinionsjournalistiken är, och jag tror utvecklingen kommer fortsätta däråt, mer i ropet än någonsin. I hela den apparat som är samhällsdebatten, och som sker över hela internet, är ledarsidorna viktigare än någonsin. Det vi har, som gemene twittrare faktiskt inte har, är krav på journalistisk kvalitet och samtidigt en tydlig stämpel på vilken politisk färg det är på innehållet. Det upprätthåller seriositet i debatten.
Ändå kan jag mig ibland känna mig spyless på att läsa andra ledarsidor från tidningar runt om i landet. Jag kan anse att det finns många opinionsskribenter som skriver för att verka smarta inför de redan frälsta. Självklart är det kul för mig om någon toppolitiker eller mediakung skulle slänga iväg ett mail till mig där de säger att de tycker jag är smart, men för mig är det finare att Lena från Pitholm gör det. Jag har alltid haft Piteå-Tidningens läsare som främsta utgångspunkt. För mig har det varit viktigt att se till att mitt språk är inkluderande nog så att läsaren förstår poängen även om just den dagens ledartext är läsarens allra första möte med politikens värld.
Det finns å andra sidan de opinionsskribenter som bara hakar på de debatter som redan pågår och som skriver närmast populistiska texter för att få klick och uppvända tummar. Även om Piteå-Tidningen är just en lokaltidning kan jag inte skriva enbart om lokala frågor som motionsspår och tälthallar. Det vore att dumförklara läsarna att anta att sådana frågor är det enda folk i vårt närområde intresserar sig för, eller att hävda att ingen vill läsa om beslut som fattats i EU eller på riksplan. Samhällsfrågor är komplexa och förtjänar en seriös debatt. Om man inte tror att läsarna är mottagliga för en sådan, då ser man ner på dem.
Balansen mellan att inkludera oinsatta utan att dumförklara någon, den balansen är vad som gör en bra ledartext i min mening. Jag gick in med den ambitionen, jag har strävat efter det hela tiden, och jag är fortfarande övertygad om denna sanning. Många har också hört av sig och sagt rakt ut att ”Jag läste aldrig ledarsidan innan du kom!”. Det är den finaste komplimang en person i mitt yrke kan få, mycket bättre än att höra från någon redan frälst att en viss text är bra.
Nästa vecka är min sista på Piteå-Tidningen. Vem som kommer efter mig vet jag i nuläget inte, men jag hoppas att läsarna välkomnar hen med öppna armar och öppna sinnen. Och mig kan man alltid höra av sig till med tankar ändå om man vill! Jag kommer att sakna det här.