Vi vet ju alla om de fruktansvärda effekter pandemin haft på vårt samhälle. Men en positiv sak (om man får lov att nämna något positivt utan att förringa allt det hemska) är ju faktiskt att vi börjat uppskatta det nära lite mer. Jag kan erkänna att jag tidigare ansett att en semester utan utlandsresor eller festivaler känts trist. Det har funnits en upplevelse-stress i mig som nu ersatts av en ro, vilket ju förstås semestern egentligen är menad att innebära.
På min semester for jag till Kiruna, ihop med två vänner från Östersund. Jag har aldrig varit mycket för fjäll- och naturliv och något jag uppskattar med mina kompisar är de är likadana. Vi är nämligen samtliga av uppfattningen att man på sin semester ska ha bättre levnadsstandard än vad man har hemma. Vi gick en liten dagsvandring uppåt Abisko, men sedan sov vi gott i våra hotellsängar.
Det gjorde oss dock unika på hotellet i Kiruna. Överallt fanns folk i vår ålder som åkt från södra Sverige för att fjällvandra och bo flera nätter i tält. Ett par vi mötte första kvällen (vi kan kalla dem Andreas och Emma) kom från en stockholmsförort men bedyrade att de inte var stockholmare eftersom stockholmare i fjällen var det värsta de visste, sa de.
Andreas och Emma ville verkligen att vi, som de ansåg vara inbitna norrlänningar, inte skulle se på dem som något annat än proffs-vandrare. Vi, som inte är det, brydde oss inte något värst men de berättade så gärna om sina planer att vi blev intresserade. Det var tydligt att Andreas var den som mest velat fara på fjällsemester. Han hade vandrat sommaren innan, och berättade att han packat massvis med lätt och energirik mat sist men att han då insett att det enda han ville ha var godis. Således hade han prioriterat att packa mestadels godis denna gång.
Emma hade aldrig vandrat tidigare men berättade stolt att hon packat med en champagne hon skulle poppa när de nådde Kebnekaises topp. Jag, som tänkte på hur tung deras packning kunde tänkas vara, sa att "jag tror att du kommer vilja dricka den redan första kvällen" varpå hon förklarade att hon såklart hade packat med vin nog för alla nio dagar. Då frågade jag rakt ut vad deras packning vägde. Hans väska skulle väga närmare trettio kilo, hennes femton.
Jag är inte den typen av norrlänning som dömer sörlänningar som kommer och ska vandra flera mil i fjällen, då jag absolut aldrig hade velat göra det själv och inte ser på mig själv som någon slags expert. Men eftersom Andreas och Emma antog att jag var det, och således bestämt sig att föregå mina fördomar med att berätta hur mycket de förberett sig, fick jag svårare och svårare att inte undra hur tusan detta skulle gå.
Jag tänkte på vilket otroligt dåligt humör jag själv hade varit på om en kille släpat med mig på en nio dagar lång fjälltur. Vi log förstås artigt medan de berättade sina planer samtidigt som jag undrade om detta par, som klarat pandemin ihop med allt vad hemmasittande och gå-varandra-på-nerverna som det senaste året inneburit, nu skulle komma att göra slut i nordligaste Norrlands fjällvärld.
Vi kan förstås inte veta hur det gick för dem, det kan ju ha gått hur bra som helst. Men jag föreställer mig hur Emma kravlade ut efter första natten i tält och krängde på sig sin tunga väska, för att sedan titta på Andreas och sonika vända på klacken med insikten om att ingen kille är värd det här besväret. Oavsett hur det gick för dem hoppas jag att de båda kom hem mer rofyllda än innan. Det är trots allt det som semestern är till för.