Tzia var en av 950 000 personer som mördades i Rwanda

Våren 1994 hade Sverige framför sig en oförglömlig och het sommar av fotbollsglädje. M/S Estonia gick fortfarande i trafik och esterna kallade färjan för livlinan. Den symboliserade så mycket framtidshopp. Stureplansmorden skulle inte drabba Stockholm förrän i november samma år. Samtidigt den våren mördades 950 000 barn, kvinnor och män från tutsibefolkningen i Rwanda. På tre månader höggs de ihjäl med machete eller brändes inne. Allt pådrivet av hutustyret. 

Siffran och grymheten är för ofattbar att ens försöka greppa. Tre decennier senare rinner tårarna på de som har anknytning till landet när de berättar sin historia. Samtidigt är alla som inte var på plats skyldiga att ta in vad som skedde. Omvärlden kan aldrig tystna. Det får inte hända igen. 

Besöker man Rwanda idag möts man av kanske världens vackraste land. Svindlade gröna kullar och magiska utsikter. Sjöar och soluppgångar olikt någon annanstans. Har man tålamod med byråkrati kan man söka tillstånd för fascinerande möten med bergsgorillorna. Samtidigt märks sviterna efter folkmordet. Det ligger där och pyr. Flera minnesplatser vittnar om vad som hände. 

Strax utanför huvudstaden Kigali ligger kyrkan Nyamata Genocide Memorial. Där samlades tiotusentals människor för att söka skydd i april 1994. Men gömstället förvandlades till en skräckfilm i regi av verkligheten. Gärningsmännen gjorde hål och kastade in granater. En del offer sköts eller attackerades med machetes. Kyrkan blev ett effektivt slakthus. Blodspåren finns där än idag. Offren är begravda men deras kläder och identitetskort ligger kvar i bänkarna.

Om allt som hände innan och efter skriver juristen Lars Arrhenius i sin nya bok Lejonmyran. Som missionärsbarn växte han upp i Rwanda och Burundi. Under 1960- och 70-talen fick han vänner för livet och skapade ett starkt band till Rwanda. Boken är en personlig uppgörelse med människans oförmåga att lära av historien. Det handlar om skuld, synd och skam. Läsaren får följa med på den mardrömslika vägen från hatspråkets uppdelning i "vi och dom" till det besinningslösa mördandet. Stora delar av omvärlden drabbades sedan yrvaket av insikten om hur snabbt och med sådan obegriplig brutalitet folkmordet hade genomförts. 

Tzia hette Lars älskade barnflicka och hon skickade ett brev till honom vintern 1994. Ett nödrop några månader innan folkmordet. "Jag vill be dig om en sak. En enda sak. Att aldrig glömma. Att aldrig glömma bort mig. Att aldrig glömma att du och jag och alla människor tillhör samma släkt. Att oavsett färgen på huden, vårt utseende, vår längd, våra olika språk och vilken Gud vi tror på. Oavsett allt detta så är vi först och främst människor." Hon fortsätter: "Jag har börjat tro att jag är den som mina mobbare säger. Att jag är så äcklig och värdelös som de säger."

Det här är ett brev som är djupt skakande och samtidigt så klarsynt. Tzia förstod i förväg vad hennes öde skulle bli. Just därför är Lejonmyran är bok som alla borde läsa. En personlig skildring men samtidigt så allmängiltig även i vår tid. I en polariserad värld med falska nyheter och hårda ord på nätet är det svårt att inte tänka tanken. Det var så det började i Rwanda. Visserligen innan internet blev stort, men retoriken. Den fallande skalan. Glidningen av språket och medvetna fultolkningar. Smutskastning som strategi. Fördomar och ovilja till dialog.