Under sommaren har diskussionen om att införa möjligheten att ta ut en särskild turistskatt vaknat till liv.
att turismen och besöksnäringen faktiskt för med sig extra kostnader och inte enbart är en intäktskälla är en insikt som har nått Sverige sent – senare än i många andra europeiska länder.
Där är det på många tungt belastade destinationer en självklarhet att det utöver räkningen för hotellet eller den hyrda lägenheten tillkommer en extra avgift per övernattning – den är ofta särredovisad, och alltid väldigt låg.
Det gör att den väldigt sällan leder till någon irritation, utan tvärtom tjänar som en liten påminnelse om att resmålet faktiskt också behöver underhållas.
Vill vi att framtida generationer av besökare ska få möjligheten att njuta av den underbara staden Venedig, är det inte mer än rimligt att vi som gör det idag bidrar en smula till stadens bevarande.
Så känner nog de flesta som besöker de svenska skärgårdarna eller fjällvärlden också – och därför är de farhågor som vissa näringslivsföreträdare gett uttryck för med all sannolikhet ogrundade; kronan må vara svag, men att semestra i Sverige är fortfarande inte billigt.
En tia eller tjuga till per natt skulle inte få de turister som faktiskt vill hit att plötsligt välja att åka till Rivieran i stället för till Grövelsjön.
Men om skatten alltså har en hel del som talar för sig, så är det osannolikt att vi skulle se den genomföras någon gång i närtid; det skulle ligga på regeringens och riksdagens bord, och de har uttalat sitt ointresse för att införa förslaget.
I sig är det ingen stor sak. Det man förlorar på gungorna, kan man ta igen på karusellerna – det gäller inte bara den som driver ett nöjesfält, och det finns flera sätt att se till att besöksnäringen går ihop även för lokalsamhällena.
Mer oroväckande är det då att regeringen tycks sakna förståelse för vad som faktiskt gör Sverige till ett unikt och attraktivt resmål för många utländska turister.
Visst har Stockholm skeppet Vasa och numera även ett museum över ABBA – men om det finns något som gör att vi sticker ut i en europeisk och global jämförelse, så är det vår storslagna och ändå unikt tillgängliga natur.
Men den är faktiskt i fara, för på det området kan man notera att regeringen – som i sin allra första budgetproposition aviserade en halvering av pengarna till budgetområdet Allmän natur- och miljövård över tre år – faktiskt underminerar framtiden för själva kärnan i den svenska besöksnäringen.
När det gäller de särskilt skyddsvärda miljöerna gjordes en minskning på 70 procent – och även om smärre medel har tillförts sedan dess innebär det på sikt en utmaning och en utarmning av de svenska kultur- och naturmiljöerna.
Det är en prioritering som visar på att regeringens tal om den så kallade ”Sverigebilden” i själva verket inte grundar sig på någon djupare förståelse av vilken roll Sverige har i omvärlden, och de positiva bilder folk i utlandet under lång tid har gjort sig av vårt land.
Det är en positiv bild som inte enbart handlar om att vi en gång i tiden var ett föregångsland i frågor om att minska ekonomiska klyftor, göra kloka satsningar för framtiden och visa vägen i exempelvis jämställdhetsfrågor.
Det handlar också om att vi har varit noggranna med att både vårda och tillgängliggöra vår natur – så att det går att leva av, i och i närheten av den. Om vi själva vill fortsätta med det, och om vi vill fortsätta kunna visa upp vårt vackra land för besökare, gör vi bäst i att tänka om och faktiskt börja vårda den igen.