Tidigare i år sköts den första salvan i Bolidens nya gruva i det som kallas för Liikavaarafältet. Sju månader senare är det enda som vittnar om att det funnits mänsklig bosättning där just namnet Liikavaara. Ett kulturlandskap som nyttjats under århundraden av samer, där tre byar vuxit fram och gårdar gått i arv är nu i praktiken ett månlandskap.
Boliden motiverar det med att det behövs för att "förlänga livstiden" för Aitik-gruvan och ställer sig frågande till kritiken. Viljan att få behålla och bo kvar på gårdar som funnits i släkten i generationer ställs, från Bolidens perspektiv, mot en fossilfri framtid. Ett rent oärligt och känslokallt sätt att argumentera men inget som förvånar.
De mer eller mindre hotar med att de 800 jobb som finns vid Aitik-gruvan hänger löst om de inte skulle få bryta malmen under byarna. Att bybornas vilja och önskemål står i vägen för en hållbar framtid. Att det i praktiken är själviskt att önska att ens barndomshem får finnas kvar.
I själva verket är det Bolidens jakt på vinstutdelning till sina ägare som tvingat bort byborna. Byarna har offrats för aktieutdelning. Snäv ekonomisk vinning. Allt annat är skitsnack. För en verksamhet som lämnar efter sig ett 1 kilometer långt, 500 meter brett och cirka 200 meter djupt hål, raderar ut tre byar och förstör ett helt landskap för en brytningstid på endast sex år går knappast att beskriva som hållbart. Eller försvarbart.
För var går gränsen egentligen? Finns det ens en gräns? Hade de varit acceptabelt om brytningstiden varit två år? Ett år? Hur stora ingrepp är det tillåtet att göra? Hur långtgående konsekvenser för natur och klimat är vi beredda att acceptera för ett enda företags vinstintresse?
Vi är vana att flytta på oss för gruvor, vattenkraft, skogsbruk och andra industrier som vill bryta våra mineraler, hugga ned våra träd eller göra energi av våra älvar. Har vi blivit så mentalt stöpta av de senaste 150 årens industriella etableringar att vi inte längre reagerar? Vi bara flyttar på oss, finner oss. Att vi på nåt sätt kollektivt resignerat i att vår livsmiljö, vårt hem, i själva verket är ett stort industriområde? Att det bara är såhär?
Jag vägrar tro det. Och självklart finns det motstånd. Det finns många som vill något mer för Norrbotten än att bara vara framtidslandet för resten av Sverige, Europa och världen. Att det faktiskt skulle kunna få vara framtidslandet för oss som redan bor här. Jag tror innerligt på det, jag vill tro det. Men det är dags att vakna upp nu.
Det brukar ibland sägas att "gruvan ger och gruvan tar" i malmfälten. Jag är så jävla less på det uttrycket. Visst gruvorna ger. Men de tar oändligt mycket mer än vad de ger tillbaka. Det enda de ger är arbetstillfällen och i bästa fall genererar de arbetstillfällena skatt i de kommuner där de finns. Men med fly-in fly-out är inte det någon garanti.
I Kiruna har fenomenet inte begränsats till enbart gruvindustrin utan det har nu spridit sig även till andra branscher. Många i Kiruna menar att kommunen alltmer börjar likna en oljeplattform. Inflygande arbetskraft bidrar ju inte med någon kommunalskatt. Som läget är idag förlorar Kiruna 140 miljoner kronor per år i skatteintäkter.
Frågan jag tycker alla norrbottningar bör ställa sig är om det är värt det? Varför ska vi fortsätta offra oss när vi inte får något tillbaka?