I förra veckan hörde jag att färre och färre av våra rikspolitiker vill kalla sig för feminister. Folk gör väl som de vill tänker jag, men det där har legat och grott. Vad är det med ordet ”feminist” som både retar och skrämmer människor? För det måste väl vara ordet det är fel på och inte innebörden? Vi är väl inte på väg tillbaka i tiden utan framåt? En enkel googling på frågan om vad feminism betyder ger svaret ”rörelser och ideologier som menar att alla människor oavsett kön eller genusidentitet ska ha samma förutsättningar att påverka samhället och sina egna liv”. Det handlar alltså, och så enkelt är det, om alla människor - inte vita eller svarta eller nån annan färg - och samma förutsättningar - inte bättre, inte sämre. Och jag tänker att jag verkligen inte begriper hur någon skulle kunna vara emot det.
I valrörelsen förra året användes ordet ”sossefeminism” som ett skällsord. Vad det var som skiljer sossefeminism mot annan feminism fick jag aldrig riktigt kläm på men uppenbarligen ska jag skämmas dubbelt så mycket som alla de som tydligen vill att bara en del ska kunna påverka sina egna liv, och förmodligen helst inte kvinnor, homosexuella, färgade eller folk med andra religioner än kristendomen – för det är ju vi som tillhör de grupperna som idag, bevisat, har lägre lön, arbetar mer i hemmet, behöver vara rädda om vi går ute om kvällarna när det är mörkt, blir arresterade oftare eller tillskrivs att vara fundamentalister.
”Nu har det väl ändå gått för långt med den där feminismen” var uttryck som jag hörde när MeToo-rörelsen blommade ut. Ni vet, då ett stort antal kvinnor hade fått nog av att utnyttjas för bl a diverse sexuella tjänster med hotet att de annars inte skulle ha samma chanser att få ett fint jobb. Chefen, en han, skulle ha sitt och den där ilskan som växer inuti en när man utsätts för både övergrepp och nedvärdering pga kön gjorde att skalet tillslut sprack. Men det handlar inte bara om arbetsplatser. Eller avancemang. Eller lön. Eller arbetstid – avlönad eller oavlönad. Det handlar också om att hela tiden förväntas ta ansvar och se till att ordningen upprätthålls. Allt för många vittnesmål talar om kvinnan som projektledaren i tvåkönade relationer. Jag läser och håret ställer sig upp i nacken och vänder mig till min egen sambo och läser högt och så skakar vi gemensamt på huvudet åt alla de som förutsätter att någon annan råddar livspusslet, som är barnvakter till sina egna barn, som försvinner på egna aktiviteter utan barn men ringer var femte minut om partnern skulle drista sig till att tillbringa en kväll med kompisarna utan att ta med sig alla barn. Emellanåt tänker jag på hur bra jag har det som har en sambo som uppmuntrar mig, som alltid ser till mitt bästa, som ofta överraskar mig med att ha dammsugit när jag kommer hem osv. Jag lyfter alltså honom som ett gott exempel när han egentligen gör samma saker som jag? Jag är tacksam över att ha hittat en som beter sig vettigt? Allvarligt – är det mig det är fel på för att jag har låga förväntningar eller är det ett större systemfel?
Är det inte så att de där som inte vågar – eller ens vill – säga att de är feminister, de måste alla få frågan vad det är de vill ha istället? För man kan ju inte komma undan med att det är fel klang i själva ordet. Inte 2023. Inte om man inte vill tillbaka till den tiden när ens mamma var ovanlig för att hon ville arbeta, som min gjorde. Det gör nämligen jag också.