När man är ledig, alltså jag menar verkligen ledig och utan en massa planer eller intryck så händer något viktigt som jag tror saknas många idag, inklusive mig själv. Jag har så mycket jag vill göra, som jag vill uppleva så att tiden för ingentinget har minskat rejält i mitt liv.
Men nu är ingentingets tid här. En dag åker vi till stranden, grannarna är också där och vi kommer oss att prata om föreningslivets svårighet att få folk, att de inte längre har tid. Jag drar mig till minnes den kloke partivännen Sven-Olov som ofta sa till mig ”Arbeta inte ihjäl dig. Du kan inte vara överallt! Du vet sådana som jag hade full service hemma när vi var förtroendevalda, min fru skötte allt. Det har inte du”. Han har ju rätt. Idag är det vanligaste att man i en relation är två som arbetar heltid.
En annan dag står jag i en skylift och målar. Under tiden lyssnar jag på Sommar i P1, radio är mitt favoritmedium och passar väl när man ska ägna sig åt monotona saker som måla hus. Där kommer jag över Sverker Sörlin, professorn en av rösterna i klimatdiskussionen. Han talar tydligt om att vi kommer att behöva avstå, om vi ska klara av att möta den klimatutmaning som vi står inför.
När huset är klart, eller nåja nästan, packar vi vår väska för att åka till sommarstället på Hammarö i Värmland. Där planerar vi nu att göra ”så lite som möjligt” och förutom denna krönika ska jag faktiskt göra just det. När vi anländer ”Öa” har nyss koranbrännaren stått i en av Karlstads invandrartätaste områden och spytt ut sitt hat inför lokalmedia och en stor del av polisens resurser. På fotbollsarenan intill har föreningslivet med några unga grabbar som drivkraft ordnat med familjefest, där är det å andra sidan gott om folk som samlats för att ha roligt tillsammans.
När jag nu gör ingenting, sitter och lyssnar på en flugas försök att ta sig genom ett glasfönster faller en massa tankar samman. Varför arbetar vi så förtvivlat för att ha råd med vår fritid? Bosse, grannen konstaterade på stranden: ”ja förr åkte men till fjälls kanske en eller två gånger per år”. Nu är det dyra stugor och varje helg, som man måste jobba massor för att ha råd med”
Sörlins sommarprat om att avstå, alltså att man till exempel inte nödvändigtvis måsta åka utomlands varje år. De som arbetat hårt ett helt år ser fram emot semester, att åka iväg, för att ”uppleva nått annat” eller komma sig någonstans där man kan göra ingenting. All inclusive. Tänk om det kan göras här hemma, kanske kan återhämtningen och utvecklingen till och med finnas i vardagen i det ack så viktiga föreningslivet?
Tänk om en del av svaret på klimathotet, på stressrelaterade sjukdomar, människor som har tid att engagera sig för demokrati, för föreningslivet är samma sak. Mer tid. Att göra saker tillsammans, här och nu. För jag är inte alls säker på att vi mår bättre för att vi kan åka utomlands varje år och ha en fjällstuga istället för att vara fotbollstränare. Självklart tror jag inte att vi löser en av vår livstids stora utmaningar med något så enkelt som att arbeta mindre och engagera sig mer i gemensamma rörelser. Men jag tror att om vi tar oss mer tid att stanna upp, mer tid till att göra saker gemensamt med andra i vår vardag skulle kunna vinna både insikter om behovet av omställning, alltså vår personliga omställning och samhällets behov av omställning för både klimatet, demokratin och vår egen hälsa.