Några dagar innan den egentliga semestern kör vi ner genom landet för att så småningom landa i Visby och Almedalen. Vi passar på att se Bruce Springsteen på ett sprängfullt Ullevi och fascineras över att så många människor är på samma plats samtidigt. Antalet motsvarar gott och väl en mellansvensk stad. Antalet invånare i min hemkommun skulle rymmas 25 gånger om även om varenda kotte hade gått på konserten, inklusive tant Alice på äldreboendet och lilla Alice på förskolan.
Vi kör i ett sansat tempo efter riksväg 45 och tittar nyfiket på ställena vi passerar igenom. Vad är det som gör att människor har fastnat för just det här stället? Vad ser de som är nytillkomna? Är det jobbet som dragit dem dit eller är det något annat. Jag har själv återvänt till mina rötter och mina sammanhang efter ett antal år just på västkusten, och jag vet att jag fylldes med ett lugn som jag inte haft på flera år när vi hade flyttat hem igen. Göteborg är en fin stad och jag hade nog gjort mitt bästa för att tillägna mig alla delar, promenerat i merparten av parkerna, åkt båt till öarna för att sola och bada, kunde hela kollektivtrafikssystemet i huvudet, hittade i stort sett överallt. Men det var inte hemma. Jag är ändå inte säker på att jag skulle hittat hem till Arjeplog igen om det inte varit för min dåvarande man som också vill prova nånting som HAN aldrig gjort, dvs bo fjällnära i en gles kommun. Jag kunde mycket väl ha fastnat på västkusten precis i den ålder då många gör precis det – den ålder då man statistiskt inte flyttar mer. Den stora peaken på flyttandet ligger mellan 20-30 år och efter det är det svårare att övertyga människor om att prova en ny boendeort.
Attraktivitet är så mycket. För en del handlar det om att ha tillgång till stadspulsen, teatrar, musikscener, alla sorters jobb. För andra hägrar det lite mer stilla livet. Att bo närmare naturen och också att hitta fler av de där nära relationerna som bygger på att man får hjälpas åt lite mer. Min kompis i Göteborg beställer garderobsfixningen hos ett företag som säljer hyllsystem. Hemma hos mig får man ringa en kompis med slagborr. Lika men olika. Vårt kulturutbud lämnar lite blanka fläckar men är man på hugget och tar del av det utbud som turnerar runt så vill jag påstå att man kan se en hel del – bara inte alltid så spontant. Det är värre med det där med alla sorters jobb. Arbetsmarknaden är lite mer begränsad och alla jobb finns inte, men tar du ett utredarjobb på kommunen så kan du vara säker på att du får göra utredningar i alla hörn, du får vara generalist och kunna lite om mycket och lära dig om det mesta istället för att nörda ner dig i ett specifikt område. Vi behöver se till att arbetsmarknaden är mer diversifierad om vi ska vara attraktiva tänker jag, vi behöver tänka att alla inriktningar måste få finnas och vi behöver se till att den som vill läsa vidare har en vettig chans att göra det, på plats.
Men jag tror också att vi själva måste prata väl om våra älsklingsplatser. Vid första påseendet är det nämligen inte så mycket som skiljer. Vi behöver vårda våra platser och tänka på hur det ser ut med besökarens ögon och det som är vårt behöver vara öppet och tillåtande för våra besökare. Vi vet inte när de hips vips inte kan motstå att prova bo så här. Och när de gör de så finns det ett helt radband av ungefär likadana platser att testa och då duger det inte att vara halvbra eller att prata illa om det som är vårt.