Små glesbygdskommuner är av ett speciellt virke. Tittar man långt tillbaka i historien – den storsvenska, nota bene – så kan man få för sig att det då var tomt på folk här, vilket är helt fel. De första människorna som lämnade spår levde här när inlandsisen började smälta. Den svenska historien har varit uppbyggd på att människorna kom söderifrån och tog med sig konsten att odla, och att det är det som räknas. Människorna som fanns här och som levde på jakt och fiske odlade också, men på ett nomadiserat sätt. Den råg man satte på våren – och ja, spår från vääääldigt länge sen finns kvar och bevisar existensen – den kom man tillbaka till, och skördade, innan vintern.
Det svenska samhället, som vi lärde oss i skolan, bestod av den ena kungen efter den andra som antingen tog det som de behövde i form av lösa rikedomar eller tog hela länder, så att vi till slut beskrevs som en stormakt. Lite visste man då om oss i den norra delen av landet, om hur vi levde och överlevde. Här fanns inte skriftspråket, och utan skrift – ingen historia. I nutid, när vi kunnat lägga ihop två och två har vi kunnat se en annan bild framträda. En bild med organiserat träsk- och höstfiske, med eld som verktyg för att odla fram mat till renar och med handel i öst-västlig riktning. Om allt detta har Silvermuseet forskat, grävt och skrivit så att hela historiebeskrivningen som vi tidigare känt den kunnat ifrågasättas. Och jag tror att det gör nånting bra med oss.
Kommuner som Arjeplog har inte haft så många invånare. De som kommit hit utifrån – en del av mina förfäder – har lockats av den skattefrihet som de fick om de tog upp nybyggen. En del slet mycket ont. Det arbete man gjorde på vintern i timmerskogen gav inte mer i lön än att skulden till handlaren hela tiden växte. Men det berättas också om hur människorna levde nära varann – när någon behövde ett par händer extra så fanns det alltid någon som hjälpte.
Vi är många som trott att vår historia började med att man fann silver i Nasafjäll (under 30-åriga kriget – och det man egentligen gjorde var att skapa kreditvärdighet för ett krigande land, så värst mycket silver blev aldrig brutet), men jag vill nog påstå att även vår nutid är obekant för en stor del av landets befolkning. Det som är våra bekymmer idag, litenheten som gör att vi har svårt att använda skattepengarna helt rationellt, avstånden och klimatet som gör att kostnaderna blir lite högre än på andra håll och bristen på formell utbildning och de arbeten som hör ihop med detta (så ser det ut på andra håll också och det är en observation och inte en värdering) är inte faktorer som man diskuterar särskilt mycket i huvudstaden – där har man annat för ögonen. Vi som bor här vet att bekymren vägs upp av annat. De som bott på andra håll och nu flyttar tillbaka säger alla att det som är så bra är närheten människor emellan, att det är så lätt att hitta nya vänner och att det är så enkelt att komma ut i naturen. Vi måste bara hitta bättre sätt att sälja det till andra utan att guldägget förstörs, och jag tror att vi måste göra det själva – för det de andra inte vet om oss, det får vi varken förståelse för eller hjälp med. Vi har aldrig passat och kommer aldrig att passa riktigt in i mallen för Den Svenska Kommunen. Det tror jag tyvärr vi måste förhålla oss till även i fortsättningen.