Det finns två saker med Anna Kinberg Batra som svenska folket aldrig glömmer. Dels är det den ökända tv-intervjun från valrörelsen 1998 när hon som aktiv i MUF säger att stockholmare är smartare än lantisar. Sedan är det förstås den numera rikskända lappen i receptionen som hon lät sätta upp för inför en rekrytering. Det vara bara det att så få potentiella passande för jobbet varken hade en aning om att lappen fanns och om de hade vetat är det rätt knepigt att ta sig in på Länsstyrelsens kontor för att ta del av innehållet.
På ett mänskligt plan är det klart det att inte är roligt att bli mest förknippad med det här. Anna Kinberg Batra har gjort rimliga arbetsinsatser också. Kämpat i motvind som Moderaternas första kvinnliga partiledare. Lång erfarenhet i politiken i flera tunga roller. Styrelseproffs bland annat för Fryshuset.
Men bara för att man har varit partiledare betyder inte att man också är en bra chef. Partiledare lever ett märkligt liv, både professionellt och privat. Ständigt påpassade och igenkända, omgivna av ja-sägare och även av några som närsomhelst är beredda att sätta kniven i ryggen. Det fick Kinberg Batra själv erfara när hon avgick som partiledare 2017.
Den exklusiva skara som lett svenska riksdagspartier får mycket hjälp och stöd. Politiska sekreterare, presschefer, experter i sakfrågor, assistenter, chaufförer och ideella krafter är alltid redo att bistå. En hel stab ser till att partiledaren kan utföra sitt uppdrag så bra som möjligt. Partiledare ägnar inte dyrbar tid till att lösa konflikter eller personalvård. Ingen kommer vända sig till Ebba Busch för att be om beviljad semester eller berätta om tandläkarbesök som krockar med ett viktigt möte. Ansvaret läggs på någon annan. Partiledare måste förstås peka ut riktningen och politiken, men att få ihop gruppen till ett bra team sköter andra.
Partiledare kan också utan hänsyn till myndighetsregler rekrytera vem de vill. Önskar man handplocka en vän funkar det. Ibland passar det extra bra för att de närmaste medarbetarna måste gå att lita på till hundra procent. Men med en sådan erfarenhet i bagaget är det en helt annan värld att bli landshövding. Länsstyrelsen i Stockholms län är en myndighet och då kan man inte göra som man vill och är van vid. Facket har också flera gånger larmat om Kinberg Batras destruktiva ledarstil. I vittnesmål framkommer att anställda har gråtit efter beredningsmöten med henne.
Även JO markerade på ett kraftfullt sätt som är väldigt ovanligt: Landshövdingens agerande vittnar om nonchalans och en bristande respekt för de grundläggande bestämmelser som finns för att bevara allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet. Sammantaget förtjänar hon allvarlig kritik för sitt agerande, säger Justitieombudsmannen Per Lennerbrant i ett pressmeddelande. Nu måste landshövdingen flytta ut ur Tessinska palatset, men någon ekonomisk oro blir det inte. Anna Kinberg Batra kan se fram emot en trygg tillvaro med hög lön på elefantkyrkogården.
Bakgrund som partiledare räcker inte för att kvalificera sig som landshövding. Det krävs lång erfarenhet som chef med personalansvar, kunskap om arbetsmiljöfrågor, myndigheters reglementen och förvaltning samt ett omvittnat gott ledarskap. Vad sägs om att regeringen faktiskt ställer krav på det i stället när de utser Kinberg Batras efterträdare?