Ända sedan Sverigedemokraternas genombrott på den politiska scenen har det pågått en debatt om hur deras framgångar ska bemötas.
De är ju inte riktigt som andra partier – och det är inte enbart eftersom de har ett ursprung i den nynazistiska rörelsen som inte alls ligger långt borta. Det beror också på att deras företrädare – på alla nivåer – än idag hyser och ger uttryck för uppfattningar som enbart kan beskrivas som extrema.
Den som vill följa politiken noga får visserligen räkna med att få höra en hel del tossigheter från alla håll och kanter.
Men det är knappast några andra än SD som skulle föreslå sådant som utgör inskränkningar av religionsfriheten eller uppmuntra handlingar som andra uppfattar som både ett akut problem för Sveriges säkerhet och ett möjligt brott mot lagen om hets mot folkgrupp.
Det gör däremot Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson när han föreslår att moskéer ska rivas eller att muslimska inslag ska förbjudas i stadsbilden, och det gör justitieutskottets ordförande Richard Jomshof när han uppviglar till ännu fler koranbränningar.
Än så länge har ingen hittat ett verksamt motmedel mot den sortens extrem populism – men under tisdagen var det den moderata migrationsminstern Maria Malmer Stenegards tur att göra ett försök.
Men i stället för att säga emot valde hon att helt enkelt lägga sig platt inför Sverigedemokraterna, och höja partiets politik till skyarna: ”Det är bara ett parti som har trovärdighet i migrationsfrågan utifrån att man har stått fast länge vid sin position.”
Ska man vara helt noggrann får man väl lov att säga att Sverigedemokraterna inte riktigt har stått fast vid sin position, utan faktiskt har tagit rätt stora steg mot den politiska anständigheten sedan sitt grundande – men att hon råkar ha fel i sak ändrar inte att detta är ett märkligt uttalande av en moderat minister.
Visst är den regering hon sitter i avhängig Sverigedemokraternas stöd – men det borde inte betyda att de har avsagt sig rätten att företräda sina egna åsikter, eller tvinga dem att skriva om sin egen historia.
Sanningen är att migrationsfrågan är och alltid har varit komplex, och att alla partiers ståndpunkter har skiftat i takt med tiden och de utmaningar som omvärlden har ställt oss inför.
Både Moderaterna och Socialdemokraterna har i olika perioder stått både för en öppnare och en stramare migrations- och flyktingpolitik – och varit tvungna att ta hänsyn till de realiteter som såväl folkopinionen som tillfälliga kriser i omvärlden ställt dem inför.
Det gällde i samband med krigen i det forna Jugoslavien på 90-talet, och det gäller också i kölvattnet av flyktingkrisen 2015.
Det är en komplexitet som Stenergard i sin roll borde vara mogen att förklara och en historia hon som moderat borde vara kapabel att stå upp för, snarare än att rakt av acceptera det sverigedemokratiska narrativet om att de alltid har haft rätt och alla andra fel.
Samma sak gäller Socialdemokraterna, som just nu försöker framhäva de perioder i sin historia då man stått för just en mer restriktiv invandringspolitik.
Det behöver inte vara fel, och i vår tid finns det mycket som tyder på att en sådan just nu är nödvändig att hålla fast vid – men om man också tänker att man behöver möta sverigedemokratiska argument, måste man också vara noggrann med att inte acceptera deras historieskrivning rakt av eller lägga sig platt inför dem.
I så fall har man nämligen förlorat debatten redan på förhand, utan att de själva ens har behövt lyfta ett finger för det.