Partikongressen i Göteborg är avslutad och nu har Stefan Löfven (S) avgått som partiledare för Socialdemokraterna. Hans ledarskap är svårt att sammanfatta, men ”den moderna landsfadern” är de ord jag landar i.
Stefan Löfven valdes inte till partiordförande på en kongress. Den senaste att göra det (bortsett från Magdalena Andersson som nu valdes) var Olof Palme. Sedan Palme har partiledare bytts ut när partiet varit i svåra situationer. När S under Göran Persson förlorade valet 2006 valde han att avgå och partiet att välja Mona Sahlin till ny partiledare. När S senare förlorade valet 2010 avgick även hon. Efter henne valdes Håkan Juholt, som då klev på partiledarposten i ett parti som led av dåligt självförtroende efter två tunga valförluster.
Juholt blev som bekant kortvarig, och S beskrevs som ett parti som officiellt befann sig i kris. Det var inte läge att kalla till ytterligare en extra-insatt kongress för att välja sin nya ledare. Löfven valdes av partistyrelsen, vars ålderman då höll i klubban. Först ett år senare, 2013, valdes han officiellt av en kongress. Jag var ombud på den kongressen. Jag valde Stefan Löfven. Det har jag tänkt en hel del på det de senaste dagarna, med stolthet.
Stefan Löfven tog inte bara upp Socialdemokraterna ur en kris, utan lyckades även leda partiet till en valseger 2014 då Sverige fick ett efterlängtat regeringsskifte. Detta möjliggjordes också av Löfvens förhandlingsförmåga, då S för första gången satte sig i regering ihop med ett annat parti.
Löfven har genom hela sin tid som partiledare och statsminister beskrivits som en skicklig förhandlare, vilket märktes tydligast efter valet 2018. För första gången någonsin kom en mittenkoalition till i svensk rikspolitik, medan extrema krafter hölls bortom inflytande. Det kan man tro hade varit en självklarhet när man lyssnar på Annie Lööf (C) nu när hon går hårt på mot Sverigedemokraterna, men hade Socialdemokraterna då haft en partiledare som på ett nonchalant sätt kallt räknat med stödet från de liberala partierna så hade S inte fått det.
På det viset har Löfven varit den moderna landsfadern. En stark ledare, en tydlig röst, men också en pragmatiker som visat att det inte är med hårdhet man vinner stöd utan genom samarbetsvilja och vänlighet. Bland mina kompisar beskrivs han som gullig, vilket inte är menat på ett förminskande sätt. Löfven har helt enkelt en aura av genuinitet och värme.
Vid inledningen av denna kongress, som var Stefan Löfvens sista som partiledare, talade han om sin uppväxt som fosterbarn och konstaterade att han nu varit statsminister i sju år. ”Jag kunde bli det. För i Socialdemokraternas Sverige spelar din bakgrund eller dina föräldrars pengar på banken ingen roll”. Hans bakgrund och hur den så tydligt går att koppla till övertygelsen om de socialdemokratiska idéerna var den perfekta starten på kongressen och en ny era för Socialdemokraterna - ett parti som gått från kris till framgångssaga under en svår tid i svensk politik.