Vad pratar vi om när vi pratar om social hållbarhet? Ja, det kan en verkligen undra. Begreppet har blivit ett politiskt mantra och beskrivs som den sociala dimensionen av hållbarhet. De andra är den ekologiska och ekonomiska.
Första raden i den här texten är förresten en omskrivning av titeln på novellsamlingen Vad pratar vi om när vi pratar om Anne Frank? av Nathan Englander. Läs den!
Men tillbaka till social hållbarhet. Begreppet hållbar utveckling myntandes av Brundtlandrapporten som gjordes på uppdrag av FN 1987. Den uppmärksammade att ekonomisk utveckling och tillväxt sker på bekostnad av miljöförstörelse. Nu vet vi också att det sker på bekostnad av hela klimatet.
Social hållbarhet ska gå hand i hand med de andra två hållbarhetsdimensionerna. Detta har visat sig så motstridigt att det är oklart vad social hållbarhet egentligen betyder. Ett kapitalistiskt system handlar i grunden om konkurrens och det har vi alla in i porerna på våra kroppar. Ta bara ordet anställningsbar, att göra sig anställningsbar. Att kunna konkurrera med andra om ett jobb. Hur social hållbart blir det om vi alla ska se oss som varor på en marknad? Ett annat begrepp som i regel kopplas till social hållbarhet är social sammanhållning. Men även det är vagt. Med vem ska vi ha social sammanhållning? Med alla i hela landet? Hela världen? De som flyr för sina liv? Släkten? Jag tror att tanken är att alla ska känna att de har en självklar och respekterad plats i det samhälle de lever i och att livsvillkoren ska vara rättvisa.
Globalt sett finns ingen enhetlig definition av social hållbarhet och bara i västvärlden finns mellan 15 och 20 definitioner. En massa forskning har gjorts för att försöka hitta en definition som går att omsätta i politik och praktisk handling. Det har inte helt och hållet lyckats även om ett antal indikatorer tagits fram som kan användas för att definiera social hållbarhet. Till exempel rättvisa, inkludering, demokrati, anställning, inkomst, solidaritet, säkerhet, mänskliga rättigheter, mångfald med flera.
Otydligheten i begreppet öppnar för att var och en kan göra sin egen definition. Här i Västsverige där jag bor har exempelvis Göteborgs stad sin egen, liksom länsstyrelsen. Nu kan någon invända att det är fånigt att hålla på med begrepp och definitioner. Det är det inte. För att kunna jobba mot ett gemensamt mål behöver vi veta vad det betyder och innebär. Utifrån det kan det finnas en mängd lösningar och idéer om hur arbetet ska gå till – och det är bra. Men om målet är oklart och ingen förstår vad det betyder så blir det svårarbetat och kan till och med framstå som rappakalja i en värld som på många sätt står i brand. Klimatet blir sämre. Inkomstklyftorna ökar. Antalet flyktingar i världen ökar. Allt oftare talas om parallella samhällen, med egna lagar och regler, med egen ekonomi. Detta är inga tecken på social sammanhållning utan på social söndring.
Ändå upprepas social hållbarhet gång på gång som vision och politiskt mål. Realpolitiskt händer lite. Därför är det viktigt att vi vet vad vi pratar om när vi pratar om social hållbarhet.