Helt oväntat kom nyhetsflashen i tisdags. Dramatikern, regissören och feministen Suzanne Osten är död. Känslan av obegriplighet var densamma som när musikern Ulf Dageby hastigt dog i somras. Två personer fulla av energi och livslust med blicken framåt. Mitt i steget rycktes mattan undan för livet. Snälla säg att beskedet bara är en nyskapande utforskande teaterföreställning där Suzanne vill sätta fingret på dramatiken kring döden. Om bara ett barns fantasi kunde styra skulle det fungera. Verkligheten och vuxenvärlden säger något annat.
Suzanne Ostens arbete pågick ständigt. Tankar, idéer och den där uppfordrande knuffen i ryggen på kulturvärlden. Feministernas urmoder i Sverige och barnens eviga förkämpe. Suzanne Osten som själv växte upp i ett hem med en psykisk sjuk mamma glömde aldrig barnets perspektiv. Sedan fann hon teatern och skrev pjäsen Tjejsnack med Margareta Garpe. Där ingick den numera legendariska låten Vi måste höja våra röster: "Ska en tjej sitta tyst va? Och bara hoppas att någon kille ska säga det hon tänkt, eller ska hon resa sig upp, andas djupt med magen och skrika om ni bara håller käften och lyssnar så hör ni nog vad jag vill säga." En feministisk kampsång som tyvärr fortfarande alltid är aktuell. LO-kongressen i maj avbröts av allsång med just den låten.
1975 startade hon Unga Klara vid Stadsteatern. En scen där barn och unga togs på allvar. Barn ska behandlas som människor, inte som varelser man pratar bebisspråk med. Svåra ämnen är ok att prata med barn om. De vill veta mer. Föreställningarna genomfördes därför ofta i dialog med barn. Under åren kämpade hon med näbbar och klor för att rädda Unga Klara som betytt så mycket för så många.
1995-2009 var Suzanne Osten också professor i regi vid Dramatiska institutet. Hon gjorde även film och produktionen Bröderna Mozart blev extra känd för att det var den Olof Palme såg på biograf Grand strax innan han mördades.
Befrielsen var alltid nära för Suzanne och en metod var att hon såg aktivt till att finnas till för sin omgivning. I minnesorden efter hennes bortgång är de många som vittnar om just det. Hur hon tog sig tid att ge stöd och pepp. Alltid pigg på nya idéer och fortsatt kamp. Med mer ungdomlig energi än yngre generationer. En ständigt pågående motståndsrörelse i positiv bemärkelse. Hon gjorde livslust till politik och vände nej till ja. Just det lyfte hon i sitt sommarprogram i P1 så sent som i augusti i år. Där berättar hon också om sin kontakt med Ingmar Bergman och hur hon, till skillnad från många andra, vågade vara rak mot honom.
Just Bergman var temat i hennes sista projekt som inte hann bli klart. Planen var att i filmen Love Duet leka med genikulten runt Ingmar Bergman. Enligt Aftonbladet utspelas handlingen i Stockholm tidigt 1960-tal där en 17-årig Suzanne Osten möter Ingmar Bergman. Sanna Sundquist och Simon Norrthon spelar huvudrollerna. En skröna på självbiografisk grund med en självklar uppgörelse med patriarken Bergman på slutet. Nu är filmens framtid oviss. Det här var verkligen Suzannes projekt sade exekutiva producenten Camilla Läckberg till GP i veckan.
Nu måste hennes lärjungar och medsystrar tillsammans greppa stafettpinnen och få projektet i hamn. Sverige har längtat efter en smart komedi som klär av och skämtar med genikulten kring Ingmar Bergman. Helt i Suzanne Ostens anda.