Av Gazas 2,4 miljoner invånare är dessutom 1,6 miljoner fördrivna från sina hem på grund av kriget och att räkna som flyktingar i sitt eget land.

Mer än 6 000 kvinnor och 11 000 barn har dödats under ett års krig. Det är mer än motsvarande tidsperiod under något annat krig de senaste 20 åren. Israeliska vapen träffar civil infrastruktur i Gaza var tredje timme.

Bara för att förstå omfattningen av de materiella skadorna kan siffrorna för Gaza jämföras med man räknar med att omkring 26 procent av Tokyo förstördes av de allierades bombningar. Under tre år. Samma siffra för Berlin, efter fem års bombningar och två veckors gatustrider, bedöms vara mellan 30-50 procent men upp till 80 procent i stadskärnan. Under Bosnienkriget, som pågick under drygt tre år, beräknas att ungefär 65 procent av Sarajevos byggnader blev skadade eller förstörda.

Striderna om Mariupol i Ukraina är ett mer sentida exempel, under de månader av brutala strider och belägringen av staden så bedöms omkring 46 procent av bebyggelsen ha skadats eller förstörts med mer eller mindre total förstörelse av stadskärnan.

Nivåerna av materiell förstörelse i Gaza går alltså egentligen bara att jämföra med några av de värst krigsskadade städerna under andra världskriget och med Sarajevo under Bosnienkriget. Och kanske likheterna med Bosnienkriget finns på fler nivåer. För kriget blev skådeplatsen för det första folkmordet i Europa sedan förintelsen under andra världskriget. I Srebrenica mördades över 8 300 män och unga pojkar mördas systematiskt under några få dagar.

Bosnienkriget präglades i hög grad av nationalism och etnisk rensning var det verktyg som serberna valde för att skapa homogena serbiska områden. Till och med Margaret Thatcher, annars mer känd som järnladyn, uttalade sig i en debattartikel i New York Times 1992 emot fördrivningen och dödandet av icke-serber och liknade den vid att den "kombinerade barbariet från både Hitler och Stalin". Hon skrev artikeln med rubriken "Sluta med ursäkterna. Hjälp Bosnien. Nu."

Parallellerna är uppenbara. Israeliska politiker har gång på gång fällt uttalanden som hetsar mot palestinier, bland annat har en av ministrarna i Netanyahus regering ställt sig frågande till varför Israel helt enkelt inte fällde en atombomb över Gaza, han ifrågasatte också humanitär hjälp till de civila i Gaza med motiveringen att det inte finns några civila i Gaza som inte är inblandade.

Även om Netanyahu tog avstånd från just det uttalandet sitter Amichai Eliyahu kvar som minister. Fler och fler rapporter kommer också om att Israel bedriver etnisk rensning, senast för ett par veckor sedan av Human Rights Watch.

Men att någon högerpolitiker, som exempelvis vår statsminister, skulle göra som deras idol Margaret Thatcher gjorde 1992 och ställa sig upp och kräva ett slut på ursäkterna och att vi måste hjälpa palestinierna lär vi knappast få se.

Istället är det påven som får rycka ut, i ett uttalande i en kommande bok anser han att det bör utredas om Israel begått folkmord. Även internationella brottsmålsdomstolen i Haag har agerat, i förra veckan utfärdade de en arresteringsorder för Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och landets tidigare försvarsminister Yoav Gallant. 

Anklagelserna rör brott mot mänskligheten och krigsbrott. Världen måste agera. Nu.