Jag har själv varit kommunpolitiker när skolstrukturen behövde ses över i Luleå kommun. Utifrån den erfarenheten kan jag nog säga att det inte finns någon lokalpolitiker som önskar eller tror att lägga ned skolor är ett bra sätt att få medborgarnas förtroende och vinna val.
Vi hade inte gjort det om vi inte ansett det som nödvändigt.
Med det sagt så var det min personliga övertygelse då, vilket det fortfarande är, att landsbygdsskolor ska skyddas från nedläggning. Jag är själv uppvuxen på landsbygd och är numera också förälder till tre barn. Jag hade inte velat att mina barn, från förskoleklass, skulle börja åka flera mil med skolskjuts till sin skola. I Glommersträsk skulle det innebära en skolväg på 9 mil enkel väg.
Det är en sak att, som jag själv, börja åka skolskjuts under högstadiet, knappa 2 mil till Råneå och sedan under gymnasiet in de 2,5 milen in till Luleå. Det är en helt annan sak att sätta sin 6-7-åring på en skolskjuts som tar en timme enkel väg. Det är nog långa dagar för barnen i skolan, att de dessutom ska få två timmars restid i början och slutet av varje dag som barnen i Glommersträsk riskerar att få är det ingen förälder som önskar.
Hade föräldrarna i Piteå accepterat att skicka sina barn till Skellefteå från 6-7 års ålder? Hade föräldrar i Luleå accepterat att skicka sina barn till Kalix? Det är sträckorna vi pratar om att föräldrarna i Glommersträsk ska acceptera.
Jag har en förståelse för kommunpolitikerna i Arvidsjaur. De, liksom de flesta andra kommuner i Norrbotten, står inför tuffa ekonomiska prioriteringar. Och inte bara ekonomiska utan även kompetensmässiga, att få tag i personal med rätt kompetens är redan nu ett problem och kommer att vara det under en överskådlig framtid. Inte minst inom skolan där lärarbristen hotar rätten till en likvärdig utbildning för alla elever.
Men hur kan det vara såhär då när varken föräldrar eller kommunpolitiker vill lägga ned skolor?
I en intervju med PT beskriver Staffan Persson och Lydia Olander, företrädare för Staffan Perssons stiftelse som stöttar projektgruppen Glommersbygdens framtid, hur "Glommersträsk kan bli ett skolexempel där civilsamhället, det vill säga de som bor i samhället tar stort ansvar för service och skapar en miljö som attraherar nya invånare".
Den meningen summerar problemet i Sverige idag, det saknas ett samhällskontrakt. Ideella krafter i bygder, mindre samhällen och i vissa fall även stadsdelar tvingas kämpa för att ens upprätthålla en grundläggande samhällsservice. Kommunpolitiker tvingas förvalta en gradvis nedmontering när skattemedel inte räcker till när befolkningen minskar, eller åtminstone inte ökar i takt med behoven.
Det här sker inte bara Glommersträsk. I DN kunde vi för en tid sen läsa om att nästan all samhällsservice försvinner från Fredrika i Åsele kommun. I en granskning av Hem och hyra som gjordes under 2020 konstaterades att de tre orterna med sämst samhällsservice i landet var Moskosel, Porjus och Hietaniemi.
Vår regering saknar svar på hur de ska säkerställa en grundläggande service i hela landet. För vad är Sverige om staten inte ens kan garantera en grundläggande service för alla sina medborgare?
Förslag saknas inte, det är bara för regeringen att surfa in på Hela Sverige ska leva.