Plötslig död skrämmer oss. Vi gör stora samhälleliga insatser för att minska effekterna av bilolyckor. Nollvisionen är känd utanför landets gränser och pekar på vikten av att samlas kring åtgärder som minskar skaderiskerna när människor gör fel i bilen.
Det är lätt att mäta resultatet av arbetet. Trots att antalet människor och fordon ökat har olyckorna med dödlig utgång gått ner i antal, från 1 300 till 200 på 50 år. Ett arbete med en tydlig vision där många har en tydlig roll.
Härom veckan kom ny statistik från Brottsförebyggande rådet. Det är alltid spännande att se vart trenderna går. Det dödliga våldet var till exempel högre per capita på 80-talet än nu. Att bli dödad av ett skjutvapen är vanligare nu men andra mordvapen går ner på skalan. Det här är ganska krångligt att förhålla sig till.
Vi kan välja, eller bli lockade, att fokusera på det ena eller så kan vi försöka se helheterna. Vi kan välja att lägga stort utrymme på att diskutera om militär ska sättas in i miljonprogramsområdena för att få stopp på skjutningar, eller om det är en bra idé att upphäva medborgarskap för folk som inte kan bete sig – och med det sätta ljuset på ”dom där”, dom som underförstått inte är som vi, som ”söker sig till varann och föder massor av barn som dom inte tar hand om”?
Jag ser mönster från snart hundra år tillbaka. Länder i kris efter kraschen på 30-talet. Arbetslöshet och svält. Och så lösningen – beredskapsarbeten som hanterade arbetslöshet då man tryckte nya pengar för att bygga motorvägar men också att skylla världens elände på ”dom där”.
Jag ser hur presidentkandidaten i väster gör. Han som äger egna medier som säger det han vill, men också kallar kritik för lögn. Det är svårt att diskutera sakfrågor med såna människor. De använder anekdotisk bevisföring – hittar en händelse där den människa man vill peka ut förekommer i negativ bemärkelse – och säger ”titta här – hur kan ni andra inte se det jag ser och vilja göra något åt det?”. Att ”göra något åt” handlar alltid om att ge en grupp människor skulden, bygga murar eller kanske stifta lagar som pekar på människor som minsann får finna sig i att bli kontrollerade.
Det är kvällstidnings-politik. Rubrikerna säljer en retorik som bara kan betvingas av kloka, bekymrade men pålästa människor som vet att det man säger inte är hela sanningen. Hans Rosling pekade på sin fot och sa ungefär så här: ”du kan inte beskriva en hel kontinent genom att plocka ut några exempel lika lite som du kan beskriva mig genom att titta på min fot”. Kloka människor får sällan utrymme och komplicerade samband görs om till enkla problem.
Mer sällan pratar vi om resten av det dödliga våldet. En del handlar om män som dödar kvinnor inom ett förhållande. Det kallas för mord i nära relation men i statistiken är det solklart vilket kön som gör vad. Unga män och gamla män som ger sig på kvinnor. Vi vet att det börjar med förminskande, lågmäld aggressivitet och subtila hot om repressalier om han inte får som han vill. Våldet kommer så småningom men tar inte slut bara för att kvinnan går därifrån.
En annan del handlar om självmord. Ganska precis 10 gånger så många dör av självmord än de som dör av annans våld. Borde vi inte vara mer upprörda över hur lite medel vi använder till att jobba med den psykiska ohälsan? Borde vi inte lägga mer pengar på att jaga män som slår – och vara argare? Borde inte kvinnojourer och skyddet för misshandlade kvinnor vara minst lika viktigt som att bygga nya fängelser?