Jämställdhetsfrågan provocerar. Män jag möter fnyser föraktfullt och menar att ”det har gått lite för långt, vi är ju inte likadana och måste ju inte göra precis samma saker”. Då väljer man att inte förstå att det istället handlar om förutfattade meningar kring vad som förväntas av det ena eller andra könet och det hårda resultatet av det. Om man tror att bara mammor kan ta hand om barn så kommer inte pappan att ta ut föräldradagar – vem förlorar på det? Om man tror att bara kvinnor kan sköta ett hem så blir hennes arbetsbörda så stor att hon i större utsträckning går ner i arbetstid - vem förlorar på det? Om man tror att bara män kan bestämma om komplicerade saker – som hur man driver ett företag eller kanske en kommun eller en regering – så kommer majoriteten av våra ledare att vara män – vem förlorar på det?
Vi deltar i samhället på lite olika premisser. Det typiskt kvinnliga språket anses innehålla utfyllnadsord som t ex ”jag tror” eller ”nog är det väl” vilket typiskt sett uppfattas som osäkerhet av män. När man forskar på sjukdomar så gör man det mest på män Det är inte länge sen som man började inse att en hjärtinfarkt har olika symptom hos kvinnor och män. Små pojkar får mer hjälp att klä sig på förskolorna än flickorna får och flickor sätts mellan bråkiga pojkar så att det ska bli lugnare runt matbordet. Vid ett sammanträde tar män generellt mer talartid än kvinnor.
Har jag själv upplevt nånting av detta? Ja det har jag, men ibland märker jag det inte ens. Det krävs träning för att se mönstren. I min ungdom var det självklart att killarna ofta och länge pratade om hur det varit att göra lumpen. Jag minns när jag en gång tröttnade och tyckte att vi ju kunde prata om nånting annat nån gång. Stämningen runt bordet blev märkbart otrevlig. I politiska sammanhang har jag fått höra att jag ju ”bara ställer en massa frågor” som om det tyder på att jag är lite korkad – när jag som kvinna lärt mig att man inte påstår det man inte omgående kan bevisa även om man in grunden vet att man har rätt. Att ställa frågor är att öppna för eftertanke bland dem omkring en, men det har flera gånger visat sig att män inte ger sig förrän man tappar tålamodet och täpper till käften på dem med fakta. Då blir de i stället fientliga och visar det under lång tid framåt…
Kvinnor blir utsatta för våld i nära relationer mer än män. Kvinnor vågar inte gå ut på kvällen för att de är rädda för övergrepp. 3 av 10 kvinnor jobbar deltid och får därför 2/3 av männens pension. Den lön som kvinnor som grupp har är 10% lägre än männens – beroende på att vi har olika yrken, jobbar i olika delar av arbetsmarknaden eller har olika utbildning. Ändå vet vi att tjejerna går ut skolan med högre betyg. Så frågan är om det här med jämställdhet verkligen har gått för långt? Om det handlar om att vi delar på arbetet hemma – i tid och inte i antalet uppgifter – och har lika lön för lika arbete, och om jämställdhet betyder att kvinnor ska kunna känna sig lika trygga som män i alla situationer, och om det betyder att var och en tar ansvar för sina handlingar och vi slutar att skylla på kvinnors klädsel eller berusning eller att mannen inte begrep att hon inte ville samma som han – då har vi verkligen inte kommit långt! Frågan om vem som förlorar är enkel: om vi vill leva våra liv utifrån vår egna potential så förlorar vi alla på ojämställdhet. Förändringen tar bara så oherrans lång tid om inte alla begriper det.