Nu ska jag försöka att inte göra textreklam men jag har varit i en semesterdröm. I El Gouna, vid Röda havet i Egypten. ”All inclusive”. Lyxigt.
Det finns flera aspekter på att semestra i fattiga delar av världen. En är flygandet som står för en stor del av klimatpåverkan. En annan är att det känns exploaterande att resa till ett land där allt uppfattas som billigt.
Jag känner mig kluven. Jag behövde semester efter att ha arbetat i ett och ett halvt år i sträck, inte är ovanligt för egenföretagare. En får hugga på de tillfällen till uppdrag som ges.
Vanligen sägs att turismen gynnar fattiga länder. Från Egypten försvann många efter revolutionen. Ytterligare en aspekt är att vi alla är en del av den globala kapitalismen; till exempel köper vi billiga varor, tillverkade av människor som arbetar under usla förhållanden. Vi är inlåsta. Jag försöker rättfärdiga mig med att jag sällan flyger, inte har bil och lever enkelt.
Det är inte helt lätt att få guider och andra att svara på frågor om vad El Gouna egentligen är för en plats. Av de enorma lustjakterna och villorna att döma är det en tummelplats för rika. De arbetande egyptierna bor sällan i El Gouna, utan i exempelvis Hurghada. Orten ägs av en miljardär, Samih Sawiris. En ”manager” ser till att allt flyter på men det är Sawiris som bestämmer. Han driver ett stort företag som heter Orascom Development och är listad bland världens rikaste på Forbes lista. Klädsamt nog är en kvinna ordförande i företaget, Manal Hussein Abdel Razek.
Sawiris tillhör kopterna, den största inhemska kristna befolkningen i Egypten. De förföljs och deras kyrkor utsätts ofta för attentat. När jag var där skedde dock ett mot en moské i norra Egypten. Jag nämnde detta för några andra turister som sa typ: jaha. Det verkade som om de inte fattade att de själva var i Egypten för så isolerat från resten av världen är det att vistas i El Gouna. Säkerheten är maximal. Med 50 meters mellanrum finns en säkerhetsvakt. De närmar sig och skannar av en med blicken, vänligt och respektfullt.
Men El Gouna är intressant på flera sätt. Ett är miljöprofilen. 85 procent av alla sopor återvinns och det finns gott om sopsorteringskärl på gator och torg. Orten har vunnit priser för sin miljövänlighet. Inget skräp finns inom stadsmuren, gatorna är som putsade. Däremot är vägen från Hurghada kantad av sopor.
Arkitekturen är vacker, några av världens främsta arkitekter har designat orten i olika stilar, bland annat nubisk (nubier är ett afrikanskt folk i södra Egypten) och med inspiration från Medelhavsländer samt från äldre egyptisk stil. Universitetet i Berlin har en filial där med inriktning på hållbarhet. Under min vistelse pågick en internationell konferens om hållbar stadsutveckling.
Det väl så turistorter ska drivas – ekologiskt hållbart. Men det känns ändå konstigt att kommersiella aktörer är i framkant och bygger turistreservat för vita västerlänningar. Punktinsatser i en värld som bråkar om klimatmål.
Hemma igen känns allt som en fantasi.