Kanske drömmer sig Lars Trägårdh tillbaka till folkskolan och den läsebok för folkskolan som blev den första icke-religiösa bok i Sverige som fick allmän spridning. Den gavs ut ända fram till 1951 så det är väl inte omöjligt att Trägårdh själv läste den som barn. Den fostrade generationer i en nationalistisk föreställning om vad Sverige var. I den osynliggjordes naturligtvis norra Sveriges historia i allmänhet och inte minst att vårt land under hela sin existens varit mångkulturellt.

Kanske var det den läseboken som fick honom att inbilla sig att Sverige var den där rågblonda, blåögda och enhetliga nationen. I en sådan (van)föreställning blir Trägårdhs inställning till de nationella minoriteterna och urfolket samerna fullt begriplig. Hans uppdrag är att skapa en ny "läsebok" för barn och ungdomar i Sverige som ska fostra dem till goda nationalister och samtidigt lära dem vilka som inte är att betrakta som svenskar, vilka som avviker.

Han vill fortsätta osynliggöra tornedalingar, samer, romer, sverigefinnar och judar precis som de blivit tidigare i vår historia. Han vill skapa gemenskap för vissa genom att utesluta andra. Vi och dem. Klassisk politik för etnonationalister som Sverigedemokraterna är. Nationella minoriteter är inte för dem en del av den svenska nationen utan mer att betrakta som någon sorts andra klassens medborgare.

Att Trägårdh har den grundsynen kan man se i andra uttalanden han gjort. Som att han är "mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen" eller att "det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång, det är vansinne".

Med andra ord så väljer han att ignorera svensk lagstiftning. Minoritetslagen innebär bland annat att Sverige åtagit sig att skydda minoriteternas språk och kultur och barns och ungas rätt att få utveckla sitt språk och sin kultur. Dessutom ska staten, regioner, kommuner och andra myndigheter ge minoriteterna inflytande över frågor som berör dem.

Som exempelvis om staten beslutar sig för att inrätta en kulturkanon. Det är i allra högsta grad en fråga som berör dem lika mycket som oss i majoritetsbefolkningen. De är just nationella minoriteter, varav samerna dessutom erkänt som urfolk, för att de har egna språk, traditioner och har en historiskt lång närvaro i Sverige eller till och med funnits här före vårt lands bildande.

Trägårdh har såklart fått ta befogad kritik för detta, inte bara från minoriteterna, socialdemokraterna har också förmedlat stark kritik mot hur han sköter sitt uppdrag. Partiets kulturpolitiska talesperson Lawen Redar sade såhär i en intervju med DN:

– Kulturkanon borde handla om att försöka åstadkomma en kulturell samhällsgemenskap, genom att ge svenska folket gemensamma referensramar. Sverigedemokraterna har varit väldigt tydliga med att det handlar om en exkluderande och sorterande svenskhet. Det som redogörs för i artikeln beskriver dessvärre just detta, att kanonprojektet är en maktutövning utan en fördjupad reflektion och eftertanke.

På en punkt håller jag inte med henne. Att det sker utan reflektion och eftertanke. Jag tror att de vet precis vad de gör.

Ett folk. Ett rike. Det är vad Trägårdh drömmer om. Kanske en enda ledare också? Vad vet jag, jag hör i varje fall ekot av stöveltramp.