Så många frågor och så få svar

Jag har svårt att i alla delar förhålla mig till den (gröna) expansion som vi står inför. Trots att jag vill det här så mycket, och trots att jag ler litegrann åt hur vi lät för bara några år sedan när vi pratade om vad Norrbotten behöver så är det svårt att se framför sig hur det skulle kunna bli nu när vinden ligger åt vårt håll. Hur kommer det framtida Norr- och Västerbotten att se ut? Hur kommer infrastrukturen att – behöva – förändras? Hur mycket bostäder behöver vi bygga, och var? Vem ska bygga? Kommer fritidshusen också att öka i antal? 

De flesta är överens om att det är den hållbara utvecklingen som är grunden för en framtid som vi tidigare inte sett maken till. Vi ska göra oss av med vårt beroende av fossila bränslen därför att det inte är bra för oss, och det ganska fort. Några kämpar emot. Det är naturligt. Det är besvärligt att förändras, och det enklaste vore ju om vi gör som vi alltid gjort. Hur stor roll spelar det för världen om Sverige lyckas? Några säger att jorden inte alls håller på att bli varmare, att det bara är naturliga variationer och att såna får man leva med. Media speglar alla sidor som om alla sidors tolkningar och teorier var lika underbyggda. 

Till detta kommer oron i vårt närområde och nu också inträdet i Nato. Vilka blir militärens krav på landets inte särskilt efterhållna infrastruktur? Och vad får då stå tillbaka? Är det nu som även vi som inte bara har asfalterade vägar kommer lite högre upp på väntelistan? Räcker pengarna? Har de militära önskemålen större tyngd än de politiska – de som för länge sedan borde sett mer till landet som en helhet men som inte ens prioriterat det gods som ska fram och som vår bruttonationalprodukt till stora delar består av. Frågan är också om de olika intressena – gröna i olika nyanser – kommer att samverka eller motverka varann?

Så vad kommer egentligen att krävas av oss, vi som redan bor här? Vad behöver vi göra för att jobben ska omvandlas till inflyttning? Hur ska vi få människor som aldrig varit här att bli nyfikna på det liv vi lever och själva våga prova? Vad är det som kommer att ha betydelse? Vad är det som säljer? Hur kan vi på riktigt ta vara på den här chansen och göra bättre – inte bara för klimatet utan även för oss själva? Hur kan vi använda det som händer och bygga ett bättre, mer inkluderade, tillåtande och jämställt län?

Jag tror att vi behöver vara spik nyktra i vår syn på möjligheterna. Vi måste vara med och kunna balansera möjligheter mot krav. Har man varit fattig länge är ens kraft att ställa krav lite stukad och det är lätt att ge efter och bara se de möjligheter som målas upp. ”Här kommer jobb och investeringar, var glad och tacksam” liksom. De samhällen vi tidigare byggt – när naturresurserna har exploaterats – har krävt att familjer har flyttat på sig, men vi vet att det inte går till så längre. Vi vet att familjer bor där kvinnan (i tvåkönade relationer) vill bo. Samtidigt berättar vi en historia om ett län som är så manligt könat att vårt enda universitet har mellannamnet ”Tekniska” trots att behoven av utbildad arbetskraft är mångfacetterade. Vi fnyser lite åt kulturens betydelse och behöver fatta hur viktigt det är att barnomsorg och skola fungerar. Det som ska locka inflyttare måste vara bra för oss själva och jag tror inte det är självklart att vi kommer att vara överens om tagen. Det går att komma i efterhand och gnälla om järnvägar och hus andra satsningar som hamnat fel – men det är smartare att ta frågorna på allvar redan nu. Det jobbet är vårt egna.