Jag ogillar förenklingar. Ofta ”om man bara” – och så ett kärnfullt budskap där man envist blundar för baksidorna. I stridens hetta lämnas inte alltid tid för långa förklaringar, men det finns alltid ett men och såna bör man också sätta sig in i även om det är komplext. Så tänk dig att vi mäter fram medel-Svensson. Vi kollar skillnader för stora och små, unga och gamla, de som har lätt för att lära och de som får kämpa, infödda och de som är födda nån annanstans, boende på landsbygderna eller i stan.
Förutsättningarna för en snittman och -kvinna helt enkelt. Vi ser att många bor i växtzon 1. Där är det tätt mellan byarna och bussen går. Man får stora skördar av livsmedel och är lite friskare än i en del andra zoner men hus och elräkningar är jättedyra. Ganska få bor i växtzon 7. Här är avstånden långa, det finns knappt någon kollektivtrafik, och att odla vete går inte. Folk är lite sjukare här men hus och el kostar hälften mot i växtzon 1. Sen mäter vi hur mycket kvinnor och män tjänar och vad snittkostnaderna är för att leva – typ äta, bo, färdas och klä sig.
Vi mäter ett standardliv som ingen egentligen lever, men jag tror ni fattar. Vårt mål är att jämna ut skillnaderna och nu har vi jämförelsematerial, men – och det är viktigt – spelreglerna är att den enes överskott ska täcka den andres underskott. En del skulle kalla det här för super-kommunism, men låt oss strunta i att sätta etiketter.
Ett sånt system har vi mellan kommunerna idag och det handlar om stora belopp som vi skickar mellan varann. Arjeplog får typ 50 miljoner per år till en kostnadsbudget på strax över 200. Systemet får dock sällan det beröm som det förtjänar.
Att främlingsfientliga partier växer i små inlandskommuner tror jag mer beror på en upplevd orättvis fördelning av landets välfärd, än att man egentligen är rasister och klimatförnekare. Man ser hur staten tillgodogör sig både företagsskatter och bolagsvinster på råvaror som kommer härifrån och man har tröttnat på att knyta näven i byxfickan. Den sortens protester löser ingenting.
Vad skulle hända om vi istället fick dela på vinsten av de rikedomar som finns i marken i regionen eller kommunen där vi bor? Alla vill väl ha mer, men man kan inte välja både utjämningsmodellen och vinstmodellen. Hur skulle människorna i Arjeplogs grannkommun Sorsele få det om det var uttagen av råvaror som vi skulle leva på? Vindelälven är inte, och får inte, byggas ut. De skulle gå i konkurs om de skulle klara skola, vård och omsorg på invånarnas ganska sparsamma skatteintäkter.
Vi förenklar debatten till att handla om plakatpolitik och att vi riskerar att slå sönder ett – komplext – system som är tänkt att ge oss likartade förhållanden. Eller ska vi ha ett system för gruv- och vattenkraftskommuner och ett annat för de som inte kan utvinna sina tillgångar? Var skulle pengarna till det senare komma ifrån – annat än från staten? Blir en rik och en fattig? Att frågor är komplicerade gör inte ansvaret litet – snarare större.
De här frågorna måste få mer uppmärksamhet än den axelryckning som vi möts av idag. Inte minst av solidariska skäl. Människor i små inlandskommuner har inte samma förutsättningar och det går att göra mer än idag för att jämna ut klyftorna. Det kallas solidaritet och det är bättre än effekterna av att ge fientligheten röster.