I år är det 100 år sedan kvinnor för första gången fick rösta i val till riksdagen – en historisk händelse som firas på många sätt under 2021.
Lika stor uppmärksamhet har det inte fått att det gått 50 år sedan Sverige slopade sambeskattningen. Men även det beslutet är en viktig milstolpe i arbetet för jämställdhet.
Det hade en helt avgörande betydelse för att svenska kvinnor började söka sig ut i arbetslivet och skaffa sig en egen försörjning.
Den gamla sambeskattningen innebar att båda makarnas inkomst lades samman. Därefter beskattades var och en för hälften av den sammanlagda inkomsten.
Det kunde sänka den totala skatten eftersom den som tjänade mest i familjen – i regel mannen – fick lägre marginalskatt.
Problemet var dock att den av makarna som har lägst inkomst – vanligtvis kvinnan – fick betala lika hög skatt som sin mer välavlönade partner. På så sätt påverkade sambeskattningen generellt kvinnors inkomster mer än männens. Således minskade också incitamenten för kvinnor att lönearbeta istället för ägna sig åt obetalt hemarbete.
Sambeskattningen innebar att det inte lönade sig för den som jobbade deltid att gå upp i arbetstid och börja jobba heltid. Eller att vidareutbilda sig för att få ett arbete med högre lön.
Med rätta brukade därför sambeskattningen beskrivas som en kvinnofälla.
50 år efter slopandet av sambeskattningen kan vi konstatera att beslutet gett effekt.
1970 låg den kvinnliga förvärvsfrekvensen i Sverige på 60 procent. Nu ligger den på nästan 80 procent, högst i hela EU.
I länder som valt att behålla sambeskattningen (till exempel Tyskland, Nederländerna, Spanien och Portugal) ligger den kvinnliga förvärvsfrekvensen på lägre nivåer. Snittet i EU är 68,2 procent.
Beslutet 1971 – i kombination med utbyggnaden av föräldraförsäkringen och förskolorna – har de facto gjort Sverige till EU:s mest jämställda land.
Fler kvinnor står på egna ekonomiska ben och har följaktligen även lättare att sig ur destruktiva relationer.
2021 är det få i Sverige som önskar en återgång till den gamla ordningen. Det finns enstaka röster hos både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som argumenterat för "frivillig sambeskattning" eller "inkomstdelning". Men inget av riksdagspartierna driver frågan på allvar.
Det finns dock andra förslag från högerpartierna som riskerar att få mycket negativa konsekvenser för jämställdheten i Sverige. Ett sådant är Kristdemokraternas förslag om en barnomsorgspeng på 6 000 kr per månad (som mest framstår som ett nytt namn på KD:s gamla vårdnadsbidraget).
Det låter vackert när Ebba Busch snackar om att det kommer att öka valfriheten för barnfamiljerna. Men valfrihet för vem?
Få välutbildade svenska kvinnor kommer att välja att stanna hemma med 6 000 kr i månaden. Däremot kommer det att bli ett högintressant alternativ för den stora gruppen av utlandsfödda kvinnor i storstädernas förorter som har dålig förankring på arbetsmarknaden.
Deras utanförskap kommer att bli större genom denna så kallade valfrihetsreform. De kommer att fjärmas från arbets- och samhällslivet ännu mer – stick i stäv med alla jämställdhets- och integrationspolitiska ambitioner.
Därför kommer det att finnas behov av att diskutera jämställdhetspolitiken även i valrörelsen 2022.
Historiska landvinningar kan aldrig tas för givna för framtiden. Kampen fortsätter.