Men med det framtidsperspektivet, hur ska partierna orka med en valrörelse när det redan är klart? Svaret är förstås att det inte är klart förrän det är klart. För det första har valrörelser sin egen dynamik. Även om nu socialdemokraterna historiskt har tappat väljarstöd i valrörelserna kan det hända saker som gör att lagbundenheten inte längre gäller. Det kan vara utrikespolitiska och inrikespolitiska händelser. Eller skandaler.
För det andra är den löftesrika framtiden för moderaterna också ett problem för dem att mobilisera. Varför ska moderaterna kämpa i en valrörelse när deras partiledare ändå – med stor sannolikhet - kommer att få bilda regering? För det tredje innebär den goda prognosen för Ulf Kristersson att allt fler kommer att ställa frågor om beroendet av SD.
Det är exempelvis inte uteslutet att om Kristersson bildar regering så kommer denna att få regera med en socialdemokratisk budget. Det är vad SD lovat – om inte deras krav tillgodoses kommer de att rösta på oppositionens budget oavsett vilka som sitter i regeringen. Och ju mer moderaterna tvingas diskutera sitt förhållningssätt till Sverigedemokraterna, desto mer kommer allmänborgerliga väljare som ogillar xenofobi att dra öronen åt sig.
För det fjärde kommer socialdemokraterna att kunna dra hem sina gamla väljare på klassiska frågor om välfärd, arbetsmarknaden och trygghet. Förutsatt att migrationsfrågan städas bort från dagordningen. Vi ska inte glömma att socialdemokratiska väljare förvisso gått till andra partier, men framförallt finns de på soffan, tillsammans med många andra som tvekar inför valet i höst.
Varje opinionsmätning som inte berättar hur många som just nu inte har ett parti säger egentligen ingenting och borde kastas i papperskorgen.
Slutligen. För det femte. Om valrörelsen handlar om sakfrågor, inte om vem som tar vem, kanske väljarna trots allt beslutar sig för att gå till det parti som har bra lösningar på våra vardagsproblem. Och om sakfrågorna står i centrum, då borde socialdemokraterna ha en viss chans att återhämta sig.