Under de år Sveriges statsministrar hette Stefan Löfven och Magdalena Andersson hände det ofta att jag från en eller annan vän fick frågan varför jag egentligen var socialdemokrat.
Kom frågan från en person som själv lutade åt höger var den ofta allmänt ställd – det är nuförtiden så mycket som skiljer de två politiska blocken i Sverige åt att det ibland verkar som om de representerar två diametralt motsatta bilder av landet – av vad som är dess problem, och vad vi bör göra åt dem.
Kom frågan i gengäld från någon som var vänster, handlade den inte sällan om ett specifikt och enstaka beslut som regeringen hade fattat eller underlåtit att fatta: ”Hur kan du vara sosse, när de inte vill återinföra förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatterna?”
Den senare frågan tyckte jag alltid var ganska lätt att svara på. Att sitta just i regeringsställning innebär nämligen att man hela tiden är tvungen att göra olika mer eller mindre bekväma avvägningar.
Det politiska kapitalet är inte obegränsat – särskilt inte hos en svensk minoritetsregering – och därför händer behöver man alltid göra prioriteringar. Ska man på just denna punkt följa sin ideologiska övertygelse – och därmed riskera att ta en strid som kostar betydligt mer än den smakar?
Frågar du mig personligen – eller många av landets ekonomer – vore en ny fastighetsskatt en rätt bra idé. Men till priset av en garanterad valförlust och andra uteblivna reformer är det faktiskt en genuint dålig idé.
Att tänka så kräver en hel del förtroende. Ett förtroende för att det parti man röstar på kommer att genomföra så mycket av sitt partiprogram som det bara är möjligt, och fortsätta att verka för de andra delarna på sikt.
Det kräver också tålamod. Den sortens politik är sällan storslaget visionär, och alltid tråkig att titta på – segdraget kompromissande på mindre budgetområden kan göra skillnad i verkligheten, men det är knappast någonting man spelar in en svensk version av ”Borgen” eller ”House of cards” om.
I valet mellan idealism och pragmatism har Socialdemokraterna alltid – och historiskt sett med framgång – landat i det senare. Man skulle kunna säga att partiets löfte med tiden har blivit att göra landet precis så jämlikt och rättvist som det orkar och vill bli just nu.
I vissa tider har det varit lättare – då har till och med borgerliga partiledare kunnat erkänna att klasskillnader inte enbart är av godo.
I andra tider har det varit svårare – och det är en sådan vi befinner oss i just nu. Det uppdrag som Socialdemokraterna och den samlade oppositionen just nu står inför är nämligen inte enbart att i nästa val få en tunn majoritet i stället för en tunn minoritet.
Det är i stället att sluta den klyfta som under de senaste åren har öppnat sig mellan landets höger och vänster, och övervinna den polarisering och misstro som just nu är så stark att stora väljargrupper inte delar samma verklighetsbeskrivning med varandra.
Det är inget enkelt uppdrag, och det kommer knappast att gå fort. Men för den som har tålamod finns det faktiskt en väg – och det är att hela tiden fortsätta att vara ärlig och konsekvent.
I stället för att som den sittande regeringen gjorde lova kärnkraft, ordning och gröna skogar utan att kunna leverera något av det, kommer man att behöva vara laserfokuserad på verkligheten och de förändringar som går att åstadkomma i den.
Det kommer inte att leverera några sprakande brandtal eller visioner – och det kommer säkert att vara ganska tråkigt att titta på. Men på långt sikt är det så förtroende byggs.