Det finns tillfällen som definierar framtiden. Ser vi till hur våra liv utformar sig så vet vi att ett val av utbildning påverkade resten av livet. Eller en ovilja att ta ett beslut fick oanade konsekvenser.
Går vi tillbaka i den politiska historien så blir ibland makthavares vägval oerhört betydelsefullt, som när vi utformar vårt valsystem, eller när en partiledare avgår.
I allmänhet betyder inte politiska beslut så oerhört mycket, men ibland öppnas det som kallas för ”möjlighetens fönster”. Då, och bara då, har makthavarna chansen att fatta avgörande beslut. Någon vecka senare kan det vara för sent.
Ett sådant definierande ögonblick skriver förre partiledaren för liberalerna, Lars Leijonborg, om i sin självbiografi, ”Kris och framgång. Mitt halvsekel i politiken” (Ekerlids Förlag).
Det är när socialdemokraterna och liberalerna efter valet 1994 hade en kort förhandling om att bilda en koalitionsregering. Det var liberalernas Bengt Westerberg som kontaktade socialdemokraternas Ingvar Carlsson med ett förslag att bryta blockpolitiken.
Det fanns ett visst intresse från socialdemokraternas partiledning att faktiskt försöka bilda en mittenregering. Och bryta upp blockpolitiken.
Något år tidigare hade socialdemokraterna visat sin goda vilja genom att släppa fram en folkpartistisk minoritetsregering. Det fanns ett ömsesidigt intresse för att hitta på något nytt grepp som skulle kunna ge Sverige ett starkt politiskt styre och därmed lämna bakom sig den osäkerhet som ständiga regeringsbyten för med sig.
Men när dessa samarbetsplaner blev kända protesterade dock stora delar av det socialdemokratiska partiet. Ledningen blev överöst av upprörda protester och Ingvar Carlsson tackad nej till liberalernas erbjudande.
Detta bör vi komma ihåg när socialdemokrater ondgör sig över blockpolitiken, skriver Lars Leijonborg. Just då hade socialdemokraterna chans att förändra Sveriges politiska inriktning och avskaffa blockpolitiken. Men man valde att inte göra detta. Socialdemokraterna försatt sin chans.
Leijonborg antyder att beslutet hade att göra med att Ingvar Carlsson bekymrade sig mer för hur vinna en folkomröstning om EU. Med en mittenregering skulle det vara svårare att förmå en tveksam socialdemokratisk valmanskår att rösta ja. Och det var värre med ett EU-nej än fortsatt blockpolitik.
Kanske var det så. Men när nästa försök gjordes att bryta upp blockpolitiken – när Mona Sahlin inledde samarbetet med miljöpartiet
2010 i syfte att lägga grunden för ett mittensamarbete – sade arbetarrörelsen också nej. Och tvingade på henne vänsterpartiet vilket i sin tur gav en valförlust och fortsatt Alliansstyre.
Frågan är hur det blir med blockpolitiken efter valet? Kommer möjlighetens fönster att åter öppnas. Eller har vi gjort de vägval som kan göras?