I söndagens Svenska Dagbladet presenterade Socialdemokraternas arbetsgrupp för integration en rad förslag på det bostadspolitiska området, som alla var till för att bryta segregationen och den utveckling mot allt fler ”utsatta områden” som vi ser idag.
Det är storskaliga, radikala och genomgripande förslag – men det är också precis vad som behövs, eftersom termen ”utsatta områden” faktiskt är rätt missvisande.
Den ger lätt intryck av att det är platserna som människor bor på – och de platser som brott begås på – som utgör problemet, och gör det lätt för kommunpolitiker i vissa delar av landet att slå ifrån sig och skylla på andra.
Varför – kan de fråga sig i Vellinge eller på Lidingö – ska vi hjälpa till att ta ansvar för att bryta utvecklingen i Gottsunda eller Rosengård när de helt enkelt inte har lyckats lika väl som vi har?
Att tala om utsatta områden leder också till kortsiktiga och i grund och botten ineffektiva åtgärder som polisens nya visitationszoner, när de problem vi har i själva verket är mer utbredda och har djupare rötter än så.
Orsaken till att våra samhällsproblem har koncentrerats till vissa platser och vissa orter är inte dessa platser – det är att vi har en långtgående ekonomisk och social segregation som hela tiden stöter vissa platser i en viss riktning, och andra platser i en helt annan.
I verkligheten ser det ut så här: Lidingö kan ha både låga kommunalskatter och bra skolor på grund av närheten till Stockholm som möjliggör arbetspendling för höginkomsttagare, och eftersom bristen på billiga bostäder just där gör det omöjligt för dem som inte passar in i Lidingömodellen att flytta dit.
Därför är det rätt att föreslå att kommuner ska tvingas bereda plats för en blandad bebyggelse och befolkning – det borde helt enkelt inte vara möjligt att plocka russinen ur samhällets kaka och uppmuntra till separata bostadsorter för dem som redan är privilegierade.
Det är både principiellt och praktiskt betydelsefullt – men ännu viktigare är egentligen de statliga bostadskrediter som den socialdemokratiska arbetsgruppen föreslår.
Segregationen kan nämligen inte brytas enbart genom att uppmuntra till blandat boende – den kräver också att vi bygger nytt, bygger nytt i stor omfattning och dessutom bygger med en medveten tanke om vilken sorts samhälle det egentligen är vi vill ha.
Så närmar man sig en lösning på två olika samhällsproblem på en och samma gång – med en offensiv politik mot den nationella bostadsbristen, och en tydlig inriktning för att bryta de senaste årtiondenas tilltagande segregation.
Det kräver offentliga investeringar, och det kräver att staten på ett sätt som vi inte längre är vana vid spelar en aktiv och styrande roll på bostadsmarknaden – men egentligen är det inte något nytt.
Det är klassisk socialdemokratisk välfärdspolitik som har uppdaterats och anpassat sig till en ny tid, och erbjuder äntligen ett positivt alternativ till den negativa och dystopiska retorik som de senaste åren har präglat debatten om utsatta områden.
Det tyder på en djupare insikt om roten till våra samhällsproblem. Men det tyder också på en vilja att faktiskt kavla upp ärmarna och göra något åt dem, i stället för att bara prata om och plocka politiska poänger på dem.
Det innebär också att den politiska handsken är kastad inför riksdagsvalet om två år. Nu är det upp till regeringen att fundera på om de vill plocka upp den – eller om de hellre fortsätter att stoppa huvudet i sanden och klaga på hur svåra de problem de inte förmått lösa är.