På en pressträff i onsdags gjorde Socialdemokraterna genom Morgan Johansson och Peter Hultqvist tydligt att de står upp för Sverige, för de fria och demokratiska värderingarna och för en ansvarsfull politik som sätter landet säkerhet i första rummet.
Där krävde de bland annat att statsminister Ulf Kristersson (M) omedelbart bryter samarbetet med Sverigedemokraterna, och ser till att de politiska tjänstemän partiet har tillsatt lämnar regeringskansliet:
”Om Ulf Kristersson inte klarar det får han lämna över till någon som klarar hans jobb bättre.”
Så sade Morgan Johansson – och det ställer honom i skarp kontrast till den regering som just nu leder landet. De har i kölvattnet av de extremistiska och farliga uttalanden som gjordes av Jimmie Åkesson (SD) under förra helgen i första hand varit upptagna av att gömma huvudet i sanden.
I ett försök att krishantera situationen har Kristersson kallat Jimmie Åkessons sätt att uttycka sig på för ”respektlöst och polariserande.” Det är mjuka tongångar – men ett tecken på att regeringen är stressad över situationen är att det just nu läcker friskt inifrån samarbetspartierna.
I läckorna heter det att Kristersson har haft ett allvarligt samtal med Åkesson och att de övriga partierna inte längre vill genomföra pressträffar tillsammans med Sverigedemokraterna.
Genom dessa andrahandskällor försöker de sätta bilden av att regeringen tar krisen på allvar, utan att behöva stöta sig med sina koalitionspartners i offentligheten.
Det är ett säkert det rådet någon som arbetar på en PR-byrå skulle ge – men det är knappast vad vi skulle kalla för ledarskap, att ta ansvar eller att stå upp för sina egna åsikter och värderingar.
Det ansvaret har den här regeringen abdikerat fullständigt – och den som behöver ytterligare bekräftelse på det behöver bara tänka på att statsministern efter att två gånger ha mötts av protester vid offentliga sammankomster inte tycks vara beredd att gå i dialog med sina medborgare längre.
Vad är det egentligen för en statsminister som inte tål att möta sina egna väljare eller konsekvenserna av sin egen politik – bara för att han riskerar att bli motsagd på ett sätt som han inte tycker om?
Och vad är det egentligen för en regering som går till vilka längder som helst för att undvika att kritisera de extremister de samarbetar med – samtidigt som dessa extremister aktivt underminerar den svenska säkerhetspolitiken och försämrar säkerhetsläget i landet?
Det är en svag statsminister, och en svag regering, som inte har förstått och inte kan leva upp till allvaret i de uppgifter som står framför dem.
När de inte gör sitt jobb, faller uppdraget att stå upp för den svenska säkerheten och för de värderingar det här landet bygger på till Socialdemokraterna.
Sverige ska inte vara ett land som piskar upp hotfulla stämningar mot etniska och religiösa minoriteter, eller som skjuter sig själva i foten genom att skjuta alla möjligheter till internationella samarbeten i sank.
Sverige ska inte heller vara ett land där regeringen gör sina egna medborgare mer otrygga för att de har politiska vinster att plocka hem på det, eller där de grundläggande demokratiska värderingarna är någonting vi kan kasta bort när de inte råkar pass oss.
Vi ska inte vara ett land som Ungern eller som Polen var alldeles nyss – utan det demokratiska land som ibland har kunnat föreställa sig att det är en förebild för resten av världen.
Tyvärr är Socialdemokraterna i nuläget helt ensamma bland de stora partierna om att våga säga och stå upp för det.