Ibland blir jag förvånad över hur det står till med kunskapen kring det som är folkets främsta företrädare, riksdagen I mina sociala medier beskriver en del kritiken kring maktskiftet som en fotbollsmatch med ett lag som är dåliga förlorare, inte att det innebär omfattande förändringar i människors vardag. Många av de försämringar som genomfördes i välfärden och försäkringssystemen under alliansregeringen har vi inte lyckats reparera ännu. Nu är det dags igen, med en än mer konservativ regering.
Regeringsförklaringens syfte var uppenbart att dämpa förväntningarna, genom att bland annat beskriva vilka stora utmaningar vi står inför. Vilket förstås var uppriktigt, för vare sig energifrågan eller gängvåldet kommer att gå att lösa snabbt.
Det hade dock varit smickrande om man innan valet sagt sig förstår att de över 70 straffskärpningar och utbyggnaden av polisen som Andersson-regeringen genomfört kommer behöva tid på sig innan det ger effekt eller att energifrågan skulle behöva flera olika ben att stå på för att vi inte ska leva loppan på framtida generationers möjligheter. Men så lät det naturligtvis inte.
Utöver sänkta förväntningarna handlade det om avtalet, som Jimmy Åkesson själv på presskonferensen gav uttryck för: ”Vi har fått igenom i princip allt”. Lite besvärade leenden från Kristersson men det han verkligen inte vill prata om är hur stor makt han faktiskt lagt i Åkessons knä. Många tycks tro att det är samma förutsättningar som för Januariavtalet, så är dock inte fallet även om jag inte tänker hymla om att det inte fanns dyrköpta överenskommelser även för Socialdemokraterna, men det jag vill att ni ska förstå är hur stor skillnad det är i maktbalansen, och det inflytande som nu ligger hos Sverigedemokraterna.
Av de tre partierna som sitter i regeringen har alla tappat väljarstöd, det innebär att priset för att sitta i regering har blivit väldigt högt. Vanligtvis är det det största partiet som bildar regering och partierna i regeringen som ser till att lotsa dess politik genom utskotten i riksdagen.
Nu har de fått ge bort makten i mer än hälften av alla utskott till Sverigedemokraterna. I flera av de tunga och viktiga frågorna är det alltså upp till SD att regeringens politik ska gå igenom, där ibland justitieutskottet, utrikesutskottet, försvarsutskottet för att nämna några som just nu är hyfsat dagsaktuella.
En av riksdagens främsta uppgifter är dessutom att granska regeringens utövande av regeringsmakten. Utöver de politiska överenskommelserna, makt i riksdagen och därmed lagstiftning och budget så har Kristersson också gett ifrån sig regeringsmakt till ett parti som inte sitter i regeringen genom att ge dem ett eget kansli i regeringen. Något som han i valrörelsen avfärdade att det ens skulle komma på fråga. Verkligheten är att SD nu flyttar in i hjärtat av regeringskansliet med flera tjänstemän, syftet är enligt egen utsago för att kontrollera regeringen, bereda ärenden och budgetfrågor, och arbeta fram detaljer för de områden som finns i avtalet.
Den här maktförskjutningen vill Kristersson inte tala om, och han hoppas nog innerligt att svenska folket inte ska begripa till vilket pris han köpt sin plats som statminister. Konstitutionsutskottets roll har med detta blivit än viktigare, och det är en lättnad att veta att det finns en norrbottning med god förmåga till granskning och gedigen erfarenhet på området som ordförande för KU.