Identitetspolitik. Den klandras från både höger och vänster. Bland annat ängslades ledarkrönikören Stig-Björn Ljunggren, i PT 21 februari 2018, över att folkhemsidealet håller på att försvinna till förmån för identitetspolitik. Han menade också att det arbetande folket är osynliggjort och att något parti bör göra något åt det. Där kan jag hålla med – men betänk då att det arbetande folket också har identiteter. Ofta sammanfaller exempelvis etnicitet och arbetslöshet, eller osäkra, lågt betalda jobb. Proletariatet, eller snarare prekariatet, är inte identitetslöst.
Sverigedemokraterna har kapat åt sig ett slags folkhemsideal så jag tycker inte att det är så mycket att stå efter. Den påstådda homogenitet som präglade folkhemstanken fanns inte i verkligheten även om en del vill låtsas att det var så. Folkhemmet hade sina poänger för majoritetsbefolkningen samtidigt som det osynliggjorde förtryck av andra befolkningsgrupper.
En bör fråga sig vilka som kände sig hemma i folkhemmet. Det fanns – och finns fortfarande – en obehaglig assimileringspolitik som tar för givet att alla ska anpassa sig till rådande samhällsideal, kalla det folkhem eller svenskhet. Som om detta är något överlägset.
Majoritetsbefolkningen har det ganska bekvämt eftersom de sällan behöver reflektera över sin identitet eller erkännandet av denna. Den är så självklar att en del har svårt att begripa att fler vill vara erkända som samhällsmedborgare – och människor.
I somras intervjuade jag Simon Wallengren, ordförande i Kulturgruppen för resandefolket. Han sa apropå förlöjligandet av identitetspolitik: ”… Men ”identitetspolitiken” har som syfte att lyfta fram vilka sociala eller strukturella barriärer en grupp står inför när det gäller möjligheter och rättigheter. Det handlar inte att ge vissa grupper fler rättigheter än andra, det är att öppna dörren för alla i samhället, skapa fler möjligheter till livsval och för att få existera och stärkas i sin kulturella identitet.”
Simon Wallengren pekar på att det i grund och botten handlar om politisk kamp. Resandefolket, exempelvis, fanns i Sverige redan från början av 1500-talet. Hur många känner till det? Har de synliggjorts eller setts i positiv dager, generellt sett? Nej. De har omnämnts med nedsättande ord, förnekats sitt språk, bofasthet och utsatts för tvångssterilisering. Det är en jäkla kraft att med det historiska bagaget kliva fram och föra en politisk kamp. Samma sak med exempelvis muslimer som betraktas med rädsla men strävar efter respekt och frihet från diskriminering. För sina politiska kamper får minoriteter en fet smocka och avfärdas som antingen löjliga eller hotfulla. Bristen på intresse för olika slags befolkningsgrupper och skälen till deras politiska anspråk börjar bli störande.
Arbetarrörelsen är ett klassiskt exempel på identitetspolitik. Kvinnorörelsen likaså. Erkännande och politiska krav på bättre levnadsvillkor var, och är, centrala. Att förneka andras erkännande verkar konstigt ur det perspektivet, det borde inte vara så svårt att förstå.