Med anledning av ”det starkt polariserade samhällsklimatet” bestämde sig Chalmers tekniska högskola i Göteborg häromdagen sig för att förbjuda politiska manifestationer.
Förbudet gäller såväl affischering och annonsering som mot studenter som samlas i grupp för att ge utlopp åt sina åsikter och påverka andra – och ska man vara specifik så är det inte det inte det polariserade samhällsklimatet i allmänhet förbudet åsyftar.
Det är de starka känslor som har rörts upp inom breda befolkningslager av den pågående konflikten i Mellanöstern – och fast beslutet har mötts av stark kritik går det att förstå hur högskolan tänker på den punkten.
De har ett ansvar för sina studenter, sina anställda och för sin undervisning – och det ansvaret försvinner inte, hur starkt folk än känner för en pågående utveckling här i världen; att det just nu råkar ha blossat upp en konflikt vid Medelhavets strand innebär inte att vi i Sverige måste släppa allt vi har för händer, och relatera allt vi gör till just den.
Också jag kan förundras en smula över hur frågor som i grund och botten är utrikespolitiska för oss kan gripa tag i folks medvetandet på ett sätt som mer närliggande ämnen bara sällan förmår, och det är faktiskt ingen självklarhet att konflikter i andra delar av världen också måste få sin spegelbild här hemma.
Men det är en sak att förundras över det – och en helt annan att som universitetsledning gå ut med ett totalförbud mot politiska manifestationer.
Å ena sidan utgör det ett kraftfullt, svepande och ytterst långtgående ingrepp i studenternas rättighet att engagera sig politiskt och bedriva politiskt arbete på sitt lärosäte – tar man det principiellt, så är ett totalförbud mot politiska manifestationer ett precis så stort demokratiskt problem som det låter som.
Å andra sidan är det ett initiativ som – och det borde Chalmersledningen ha varit medvetna om – av allt att döma är dödsdömt. Genom historien finns det otaliga exempel på universitetsledningar som av olika skäl har försökt förbjuda studenter att organisera sig och demonstrera – och man kan lugnt säga att det har visat sig vara lättare sagt än gjort.
Oavsett om man talar om studenterna i 1820-talets Berlin som i liberal anda ville verka för Tysklands enande eller 1960-talets protester mot kolonialism och förlegade utbildningssystem, så ser man att ett förbud enbart har fungerat som en katalysator för ytterligare engagemang.
Det sätter också universitetsledningen i den ytterst obekväma och svåra positionen att vid varje affischering eller folksamling på universitetet behöva bestämma vad som är politik, och vad som inte är det.
Det är en dom som inte är deras att fälla, och det är en roll de hade gjort betydligt klokare i att inte ta på sig.
Det är ingen överraskning att Chalmersledningen har fått stöd av utbildningsminister Mats Persson (L) i sitt beslut. Han har länge förfäktat en föreställning om att studentlivet i någon mening störs av politiska aktivister på vänsterkanten – en direktimporterad tanke från USA, som gör en hel hönsgård av några enstaka fjädrar till fall.
Att kämpa mot åsikter med ett förbud är som att rida ut med häst och lans mot en samling väderkvarnar – och därför borde både utbildningsministern och Chalmersledningen så snart som möjligt backa.
Det är nämligen precis som det Socialdemokratiska studentförbundet säger: ”Svåra diskussioner måste kunna föras i samhället.” Och om vi inte kan föra dem på våra högskolor och universitet – var ska vi egentligen föra dem då?