Min semester i år blev en smula uppdelad, då Socialdemokraterna i Piteå på lördag ska genomföra en utfrågning av kommunalrådskandidater. Personen som leder denna utfrågning är jag, och således bestämde jag mig för att jobba hela denna vecka för att kunna förbereda mig ordentligt.
Jag kan bara tacka för de meddelanden jag fått om att jag varit saknad på ledarsidan under min ledighet, och beklaga att jag har ytterligare två veckors semester som stundar efter utfrågningen nu på lördag. Men denna vecka är jag tillbaka, och trots att vi nog alla känner igen oss i den söndagsångest man känner inför att återgå till jobbet efter sin ledighet så är jag taggad.
Politik sker hela tiden. Precis innan jag for på ledighet var landet i kris, då regeringen både hann fällas och återinträda under mina sista veckor på kontoret. Men nu när hösten stundar (trots att vi är flera som vill hävda att sommaren ännu pågår) finns mycket politik att se fram emot.
Först och främst ska som sagt Piteå få ett nytt kommunalråd, efter att Anders Lundkvist (S) beslutat att avgå. Fyra kandidater ska utfrågas nu på lördag och något jag personligen anser är viktigt är förstås att det ska finnas en vilja att utveckla Piteå i en modern och demokratisk riktning för att förbättra vardagen för alla Piteåbor. En ambition, en glöd. Och jag hoppas det kommer gnistra till i samtliga kandidater nu på lördag.
Sedan har vi faktiskt inte lång tid kvar heller till kyrkovalet. Kyrkovalet är ett sådant val som många tycker ska vara opolitiskt. Som om de frågor Svenska Kyrkan har att göra med vore opolitiska. Alltifrån vem som får gifta sig i kyrkan till vilka barn som får vara med på fritidsverksamheten är politik. Det är ett val där det vardagliga på ett tydligt sätt är politiskt, och därför måste man också rösta om man har rösträtt.
Alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan och över 16 år har rösträtt. Kyrkovalet är ett tämligen förbisett val, ofta med väldigt lågt valdeltagande. I Piteå församling låg valdeltagandet på 21 procent sist. Det är för dåligt. Av den anledningen har jag spelat in ett specialavsnitt av min podcast, ”Kata, Norrbotten & världen”, som kommer ut denna vecka för att verkligen gå in på djupet i kyrkopolitiken.
Vid tiden för kyrkovalet, den 19 september, är det dessutom ganska precis ett år kvar till ordinarie val. För en politisk nörd som jag själv är valrörelse förstås den mest spännande tiden både för mig personligen och i det jobb jag har. Men jag, som lever och andas politik dagligen, märker också av hur engagemanget för de vardagliga frågor ökar bland vänner och bekanta som annars hävdar att de inte vet någonting om politik. Det är den mest vanliga och felaktiga sak jag brukar få höra.
Som de brister i förlossningsvården som Piteå-Tidningen rapporterat om i dagarna. Det är politik. Eller hur bärplockare från utlandet utnyttjas på svensk arbetsmarknad och får leva under odrägliga villkor. Det är politik. Hur coronaviruset sprider sig och vilka som drabbas hårdast, det är också politik.
Alla har vi politiska åsikter eftersom vardagen är politisk. Som ledarskribent ser jag det som en ynnest att få sätta ord på hur de där vardagliga sakerna faktiskt påverkas av politiska beslut. Att få ha det som jobb gör att det inte är svårt att längta tillbaka till kontoret trots att semestern ännu inte är över.