I lördags hade jag förmånen att få hålla i en utfrågning av de socialdemokratiska kommunalrådskandidaterna i Piteå. Stefan Askenryd, Sven-Gösta Pettersson, Jonas Lindberg och Patric Lundström fick svara på mängder av olika frågor om hur Piteå som kommun kan utvecklas och vad deras politiska visioner är.
För mig är rollen som ”programledare” svår, eftersom jag så gärna själv vill ge mig in i diskussionerna. Jag har ju också många tankar om hur Piteå kan bli en bättre kommun, även om jag inte är politiker. En sådan punkt var när vi pratade om hur Piteå kan bli en grönare kommun.
Förra veckan kom en ny rapport från FN:s klimatpanel IPCC, som konstaterar att klimatförändringen sker, att den beror på mänsklig aktivitet (alltså att det är på grund av oss människor det sker, inte bara ”av sig självt”) och att vi kommer att nå eller överträda 1,5 graders uppvärmning de kommande 20 åren.
Som socialdemokrat ser man på samhället som en gemenskap. Vi alla betalar skatt utifrån förmåga och får ta del av skola, välfärd, infrastruktur efter behov. På samma sätt behöver vi tackla klimatfrågan. Tillsammans, där vi alla bidrar efter förmåga.
Den individualism som präglat miljödebatten i många år, som handlar om att individen själv ska göra miljömedvetna val, har på många sätt (och med rätta) upprört folk i Sveriges mer glesbefolkade delar. Det är inte lika enkelt att välja bort bilen för tunnelbanan om tunnelbana ej finns. Såklart. Denna individualism har skapat ett missnöje, och i vissa fall också ett aktivt motstånd mot klimatomställningen. Det är kontraproduktivt.
Därför behöver politiken nationellt och internationellt framför allt lägga krut på att begränsa de multinationella företagens klimatavtryck, då de står för närmare 70 procent av utsläppen. Det måste sluta ligga på den enskilda individen att rädda klimatet. Delvis för att det är orättvist, då folk har olika förutsättningar, men också för att vi faktiskt inte kommer rädda klimatet på det sättet.
Med det sagt så kan man göra mycket på politisk väg för att uppmuntra och förenkla de miljömedvetna valen. Att regeringen i somras gav besked om ytterligare påskyndande av Norrbotniabanans byggande är en sådan sak. Det är ju lättare att välja att resa med tåg om det faktiskt finns en räls tågen kan åka på. Men under utfrågningen av kommunalrådskandidaterna blev jag också glad av att höra hur samtliga såg potential i att göra Piteå till en mer klimatsmart stad.
Jag har aldrig tidigare bott i en stad där jag känt mig lika bunden till bilen. Och jag har bara bott i andra norrländska städer, där det inte heller finns tunnelbana att tillgå. Men det har funnits bussar, ofta drivna på el och med en bra tidtabell som faktiskt möjliggör att ta sig med på ett smidigt sätt. Det har funnits milslånga express-cykelbanor. Det har helt enkelt funnits ambition. Och det var glädjande att höra flera av kandidaterna nämna just sådana saker.
Jag vet att cykelvägar i Piteå inte kommer vara den enskilda sak som gör att jorden klarar sig från 1,5 graderspunkten. Men om man ser samhället som en gemenskap är det en del i det stora hela. Politikens uppgift är att möjliggöra den gröna omställningen för alla. Vi i vår del av landet kommer alltid vara mer bil-bundna än vad man är på vissa andra platser, men det krävs att vi gör vad vi kan efter förmåga och inte surar ihop över den individualism som präglat klimatfrågan.