Under en presskonferens på måndagen presenterade socialminister Jakob Forssmed (KD) tillsammans med Folkhälsomyndigheten nya riktlinjer för barns skärmtid – och det är inte tu tal om att de är strikta.
Barn under två år ska inte ha någon skärmtid alls, om möjligt, medan barn upp till fem års ålder ska begränsas till max en timme om dagen. I stort sett går det i linje med Världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer från november i förra året – och de är svåra att invända emot.
Men även ett besked som är tydligt och välkommet och har rätt i sak kan behöva invändas emot – eller åtminstone nyanseras en hel del.
Ska vi vara helt uppriktiga är rådet om noll timmars skärmtid om dagen faktiskt en smula absurt – åtminstone i min familj hade vi faktiskt en tv när jag växte upp, och jag kan inte tänka mig att mina föräldrar alltid höll för mina ögon medan de tittade på den.
Det blev folk – och skärmskeptiker – av min generation trots det, och som dagens samhälle ser ut skulle man förmodligen behöva flytta till en stuga utan elektricitet för att vara helt säker på att uppfylla rekommendationerna. Det kan vara hälsovådligt av helt andra skäl.
Men i grund och botten är beskedet rimligt. I nuläget tyder forskningen på att det faktiskt existerar ett negativt samband mellan barns skärmtid och deras fysiska och psykiska hälsa.
Frågan är bara vad man egentligen ska göra åt det. Det är nämligen inte som om dagens föräldrar i nuläget är omedvetna om att skärmen utgör ett potentiellt problem – i många familjer är den redan den primära konfliktytan mellan föräldrar och barn.
I den konflikten kan det kanske ge en smula råg i ryggen att peka på en rekommendation från myndigheterna – men det hjälper knappast föräldrarna att vinna eller få slut på den.
Därför gäller det i frågan om ohälsan bland barn att som så ofta inte låsa fast sig vid en enda orsak till problemet, och stirra sig blind på åtgärder mot den som den enda möjliga lösningen.
Skärmtiden är nämligen inbäddad i vardagen och livet – och det gör att vi behöver ställa oss betydligt mer komplicerade frågor än så.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar att man i stället för skärmtid bör läsa högt för sina barn eller sjunga en sång vid sänggåendet. Men tänk om problemet är att mamma helt enkelt inte hinner göra det, eftersom hon har jobbat delad tur på dagen och är tvungen att både diska efter middagen och göra matsäck till morgondagens utflykt?
Eller kan det kanske inte vara så att ge skärmen till sitt barn blir den enda hållbara lösningen när en annan mamma är tvungen att sitta vid sin dator och svara på de mail som hon inte hann med under dagen?
Sociala medier pekas ofta ut som boven i dramat när man talar om att unga som är äldre än så mår dåligt – visst kanske de bidrar, men borde man inte också väga in att arbetslösheten just nu är rekordhög, att välfärden monteras ner och att en stor del av landets städer lider av akut bostadsbrist?
Det finns i vår tid en tendens att lägga all skuld på individen, och helt och hållet bortse ifrån de samhälleliga förutsättningar som individen utgår ifrån och har att arbeta med.
Det leder lett till en billig och slapp skärmtidsmoralism – som hur välmenande den än är inte bidrar ett dyft till att lösa det som är våra verkliga problem.
För att få syn på dem skulle våra ministrar behöva släppa sina egna skärmar – och i stället möta verkligheten i det land som de är satta att styra i vitögat. Men har de verkligen den tid och det mod som behövs för att göra det?