”Du ska alltid anmäla om någon sexuellt trakasserar eller hotar dig. Det är aldrig okej.”
Orden går att läsa på Piteå dansar och lers festivalaffischer. På sin hemsida uppmanar arrangörerna till civilkurage och berättar att det kommer finnas både patrullerande vakter och kriscenter under festivalen. Allt för att förhindra sexuella trakasserier.
Jag hade behövt se och höra det när jag var 14 år och på min första festival med mina bästisar. Vi låste tältet inifrån med ett hänglås. Som att ett hänglås skulle hjälpa om någon verkligen ville oss illa. Under konserter tog händer på oss, på ett sätt som vi inte hade bett om. Alla ville oss inte illa, men alldeles för många ville oss inte väl. För det var flera som såg, men ingen som sa ifrån.
Mycket har hänt på Sveriges festivaler sedan jag var på min första som 14-åring. Bråvalla har lagts ner efter flera våldtäktsfall och Emma Knyckare har startat Statement festival, av och för tjejer, icke-binära och transpersoner, som en motreaktion mot alla övergrepp.
Det är sedan länge känt att de flesta sexuella övergrepp sker i hemmet och att offer och förövare känner varandra sedan tidigare. Det stämmer fortfarande; men alla övergrepp av okända och oidentifierbara personer på festivalområden de senaste åren har satt terror i kvinnor och gör att de mer eller mindre räknar med att bli tafsade på i trånga publikhav.
Men trakasserier och våldtäkter har inte bara varit förbehållet musikfestivaler, utan också rapporterats från Gothia Cup och sportevenemang. Alla vill inte unga tjejer illa, men ibland känns det som att de enda som vill dem väl är andra unga tjejer.
Helt sant är det förstås inte. Det senaste året har flera riksdagspartier, från höger till vänster, tydliggjort att de anser att obligatoriska kurser om sexuellt våld bör ingå på utbildningarna till lärare, polis och jurist. Jag tror inte bara att det beror på röstfiske, utan faktiskt för att kvinnors rätt till sina kroppar är något som engagerar människor.
Och just det är kännetecknande för sexuella trakasserier och övergrepp: alla är emot dem. Många feministiska och sexualpolitiska frågor tycker vi annars olika om. Surrogatmödraskap, prostitution och införandet av ett tredje kön splittrar socialister, liberaler och konservativa; men feminister från alla ideologier kan enas om att sexuella övergrepp ska motarbetas.
Att prata om sexuella trakasserier får en därför lätt att känna att man slår in öppna dörrar. När alla är emot våldtäkter, vad finns det att diskutera? Mycket tydligen. För trots att alla säger sig vara emot dem så sker de. Och det är därför PDOL:s ställningstagande är så viktigt.
Kärnan i sexuella trakasserier är makt: män som tror sig ha rätt till kvinnors kroppar. Det är mansnormerna som måste ändras för att få bukt med problemet. Men det är också viktigt att visa offren att de inte ska känna skam. Att någon kommer att lyssna när de utsatta berättar. Det visar Piteå dansar och ler och gör därmed något som polis, rättsväsende och framförallt riksdagspartierna faktiskt inte lyckats med.
På min första festival hade jag och mina bästisar varandra. I sann PDOL-anda vill jag därför säga till alla brudar, icke-binära och transpersoner: Vi är allt. Vi ska fortsätta måla varandras naglar, fläta varandras hår, hålla varandras händer, torka varandras tårar. Mer än halva himlen är vår, och vi ska ta natten och alla festivaler tillbaka.