Normkritik blir allt mer vanligt. Skatteverket, exempelvis, har tagit fram en checklista för mångfalds- och inkluderande kommunikation. Den ska synliggöra en mångfald av sätt att leva och vara människa. Det får anses vara piggt av en myndighet. Så här definierar Skatteverket normkritik:
”Normkritisk kommunikation bygger på kunskapen om att varje diskrimineringsgrund motsvaras av en norm. Normer är outtalade och oftast omedvetna föreställningar om vad som utmärker den som tillhör normen, till exempel om vad som är en normal man eller kvinna. Normer sätter gränser för både den som tillhör normen och den som inte gör det.”
Att normkritiken långsamt sipprar in här och där, i myndigheter, länsstyrelser, regioner och kommuner – däribland Piteå – retar säkert gallfeber på delar av etablissemanget och förstås sverigedemokrater. I höstas pågick en inflammerad debatt när UR ville jobba normkritiskt. Kritiker menade att UR i sin iver att vara politiskt korrekt diskriminerar redan anställda medarbetare och tystar kritik.
Ofta kopplas normkritik ihop med identitetspolitik. För särskilt delar av kulturetablissemanget verkar det vara livsfarligt att människor anser sig ha en identitet – förutom de själva då. Ännu värre är det när identiteten har samband med till exempelvis en etnicitet, en religion eller en sexualitet. Som jag skrivit tidigare i PT tycker jag det är märkligt att vilja neka enskilda och grupper att bli synliga och göra sina röster hörda.
Jag vill kalla det för erkännandepolitik i stället för identitetspolitik. När exempelvis kvinnor synliggjordes i könsuppdelad statistik erkändes de som medborgare. Dessutom gjordes könsdiskrimineringen synlig. Därefter har politiska åtgärder kunnat göras för att korrigera den ojämna könsbalansen. Arbetet är inte på långa väger klart – men det går framåt.
Mot bakgrund av detta är det inte konstigt att andra vill synas, höras och tas på allvar. Erkännas.
Det är heller inte konstigt att Skatteverket har som ambition att vilja beröra mångfalden av människor i landet. Den ambitionen finns även i medierna, även om det kan slå negativt mot minoriteter. Ta exempelvis muslimer. De syns – men nästan uteslutande i negativa sammanhang. Granskningar visar att muslimer och islam framförallt skildras i samband med våld, terror och extremism. Hela kollektivet muslimer får ta stryk för det. Utöver det påverkas läsare och tittare som skräms och blir negativt inställda till muslimer och islam. Muslimer stängs ute från majoritetssamhället. Det är inte konstigt att de sluter sig samman och kan framstå som separatistiska. Vad annat att göra? Någonstans behöver vi väl alla känna en tillhörighet och erkännande. Släppas in.
Konsekvensen av utestängning ska inte underskattas. Det är såklart inte enda förklaringen till social oro, våld och kriminalitet. Men som polischefen Dan Eliasson sa häromdagen: Var är andra samhällsaktörer? Enbart polisen kan inte lösa alla problem.
Det ska till jämlikhetspolitik och action på riktigt. Ett jättejobb vi har framför oss.