I norr har befolkningen alltid varit spridd och gles. Malmen, skogen, vattenkraftens utbyggnad - och försvaret - krävde inflyttning. Sen rationaliserades produktionen och vi kan pricka in motorsågen, de stora fordonen och modern teknik på inlandets fallande befolkningskurvor. Arjeplogs befolkning har halverats från 50-talet till idag, under samma period som Sverige ökat med 47%. Vi har överallt försökt ersätta industri med ny industri trots att det, av nämnda skäl, inte är det säkraste kortet att satsa på – åtminstone inte ensamt. Men det har varit det vi haft för ögonen, vågat och kunnat göra – i samförstånd, för även uppifrån har politiken manat på. Det har varit enklare att flytta på folk än på industrier eller skapa förutsättningar för annan utveckling. Det kan vi skaka på skallen åt idag, men låt den som är utan skuld kasta första stenen.
Utbildningsnivån runt universiteten är betydligt högre än i resten av landet och sträcker sig bara en bit utanför campus. De invånare som velat läsa vidare har flyttat och i många fall sen blivit kvar, för människor är flyttbenägna fram till familjebildning och inte alls i samma utsträckning senare. Runt universiteten är också de akademiska jobben betydligt fler. Andelen anställda i yrken som kräver högskoleutbildning är idag lägre hos oss än runt universiteten eller i landet. Låt det sjunka in en stund och fundera på vad det får för betydelse (och kom ihåg att jag inte ser ner på industrijobb – jag säger bara att de inte är allt i ett modernt, attraktivt samhälle):
Jo, vår befolkning har alltså minskat. Antalet industri- och jordbruksjobb har minskat. Tillgången till arbeten där man har nytta av sin universitetsutbildning är jämförelsevis låg. Intresset att ge distans- eller distribuerade utbildningar är svalt – och varierar med konjunkturerna. Vi vet också att en elev med höga betyg men som kommer från en familj utan akademiska traditioner söker universitetsutbildning i lägre utsträckning än en elev med lägre betyg men med akademiskt utbildade föräldrar – och de bor oftare i städer där universitet finns. När kommunerna i vårt område har försökt beveka universitet att ge utbildningar till yrken som vi själva haft svårt att rekrytera till har vi många gånger hänvisats till att köpa dessa som ”uppdragsutbildningar” med kommunala pengar. Omställningen i norr sätter ett ännu tydligare finger på frågan – det finns för lite folk här. Utbildad arbetskraft är en konkurrensfråga. Jag ser hotet om ännu större klyftor mellan stad och land framför mig.
Förutom yrkeshögskoleutbildningar kan man ge distribuerade universitetsutbildningar anpassade till lokala behov. Att det går har andra bevisat. Pandemin visade att digitala möten och digitala utbildningsformer var möjligt. De små och glesa kommunerna kan både ställa krav på andra och på sig själva för att ge invånarna bättre möjligheter till eftergymnasial utbildning och jobba för att arbetsmarknadens innehåll ska förändras. Vi vet redan hur det går om vi inte gör det. Den tidigare regeringen gjorde inte särskilt mycket för att förändra situationen. Klyftorna kvarstod. Så kan de som regerar nu – när situationen faktiskt är förändrad och fler har bevisat att den här vägen går att gå och att den leder till tillväxt, inflyttning, kvarstanning, kompetenshöjning, andra jobb, minskade studieklyftor och ett mera rättvist samhälle – göra mer än att sänka skatten på snus?