Jag funderar mycket på mönster och strukturer, på det allmänna värdet av att vara rekorderlig och om det kostar att vara dryg. Vissa dagar får jag en känsla av att vi är på väg att backa in i framtiden. Fri abort är ifrågasatt, grovt våld ska lösa konflikter och den som ifrågasätter vetenskap med foliehatten på ska ha lika mycket utrymme som den som stöttar sig på forskning och beprövad vetenskap. Den som slirar på sanningen – president eller partiledare eller till och med mellan länder i krig - kommer undan med det, för budskapet och förpackningen är viktigare än att det är sant det man säger. Det vet de flesta och jag tror inte att utvecklingen händer av en slump. Det som är svårt är att se de små förändringarna på vägen – det som vi sakta vänjer oss vid.
I politiken är jag uppväxt med att man både kunde debattera vasst och göra skillnad på sak och person. Vid sammanträdena kunde man peka på motståndarens tillkortakommanden med hårda ord och sedan gå och dricka kaffe tillsammans. Men att påstå nånting som sedan kunde bevisas vara lögn var oförlåtligt. Respekt fick den som gick att lita på även om man inte höll med varann i sak. Att vara kompisar över partigränserna på riksplanet har alla nytta av när man sen ger sig in i svåra förhandlingar om pensioner eller nya skattesystem. Att bägge får vinna gör det lättare i längden och det viktiga var vilka reformer man lyckades sy ihop, inte på vilken sida om mitten man stod. Idag uppfattar jag tonen som en helt annan. Det är som att vara tillbaka på högstadiet. Jag ser politiker som är smådryga, flinar och försöker få en att framstå som korkad om man inte köper de enkla budskapen som – ärligt talat - främst handlar om skillnaden på vi och dom. En del låtsas vara journalister, skaffar egna kanaler, låter vederhäftiga, men trumpetar ut budskap som inte tål granskning och ve den som försöker göra just det – då ligger både partner och barn illa till med regelrätta troll-kampanjer som verktyg. Troll som spricker om de når ljuset men som ersätts av nya, påhittade profiler. Allt i syfte att nöta ut motståndet och att få den lättlurade med sig – för den ena rösten är inte värd mer än den andra på valdagen.
Som kvinna förvånas jag av hur förväntningarna på de olika könen fortfarande kan skilja sig så mycket åt. Hur nyhetsankaret vid den stora teve-kanalen i landet i väster kan vifta med ena handen och avfärda kvinnor som passé därför att de passerat 40 år, medan presidenterna, som är killar, bara blir äldre och äldre. När me-too kom var vi många som förvånat skakade på huvudet åt alla killar som försvarade sina tidigare beteenden med att allt nu ”gått för långt”. Att bli bedömd och få sina chanser baserade på kunskaper och kompetens skulle tydligen fortfarande inte gälla, och våldtäkter och sexuella närmanden påstods offret vara med på. Jag menar att om man inte förstår skillnaden på sexuella trakasserier och flirtande så kanske man helt enkelt måste låta bli. Risken att man beter sig som ett praktarsle är överhängande. Oavsett om man begriper det eller inte.
Det som förvånar sig mest är att så många än idag inte ser mönstren. Killar som ger sig på tjejer. Vita som ger sig på färgade. Högavlönade som ger sig på den som tjänar lite. Äldre, etablerade, som ger sig på den som är nybörjare. Och priset är ett samhälle som sorterar bort istället för att ge chanser. Men ska det förändras så kommer det inte bara an på den svagare.